Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Hvar har statskyrkan sitt säkraste stöd? af Vilhelm Svartling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(>
rande till efterföljd. Men detta stöd är af den art, att dess
falskhet endast behöfver blottas, för att i hvarje ärligt sinne
förlora sin betydelse.
Den passiva delen af detta slags stödjepelare för stats-
kyrkan utgöres af de lättsinnigt indifferenta, som både
erkänna dogmernas värdelöshet och olämpligheten af en
statsreligion, men som tycka, att de för sin del hafva det
mycket bra inom statskyrkan, och hvarken taga ett steg för
att utträda ur henne eller bekymra sig om hennes verknin-
gar hit eller dit för andra menniskor. De skulle icke ha
något emot hennes fall, men få de blott vara i fred, så som
det nu är, och de i sitt umgänge fritt få skämta med allt
hvad religion heter, så ha de icke heller det ringaste emot
statskyrkan, eftersom de genom henne utan allt besvär till-
fredsstält samhällets fordran på hvarje individ, att han skall
bekänna sig till en viss lära. Det är deras religiösa behof.
Och de stödja statskyrkan genom sin slapphet att finna sig
i den medvetna lögnen, att tiga och göra ingenting, der de
borde tala och handla.
Men det fins en indifferentism, som: icke är så långt
gående, som icke ens är medveten, utan ter sig som en ge-
nom uppfostran meddelad pligt, men som lika fullt gör sig
gällande. Den är oreflekterad, har sin grund i kyrkans egen
lära om förnuftets oförmåga att i ringaste mån döma i reli-
gionsfrågor och kan vara förenad med den största ärlighet
i sinnesförfattningen. . Den fins icke hos bedragarne, men
hos de bedragne. Den består i likgiltighet för det obegrip-
liga i dogmerna, som hafva intet att göra med den religiösa
känslan, men deremot vålla det stackars förståndet oändliga
bestyr, hvilka böra undvikas.
Om religionen, såsom man plägar uttrycka det, innebär
hela menniskans förhållande till Gud, och det derför är
hvarje individs oafvisliga behof att icke blott med känslan,
utan äfven med fantasien och tanken bilda sig en uppfatt-
ning af den högste och sitt förhållande till honom, så måste
det ju kallas en viss grad af indifferentism att under våld-
förande af naturen icke låta sin tanke medverka och rena
den grumliga bild, som gifves af känslan eller från annat
håll, till en i största möjliga mån klar och kraftig uppfatt-
ning. Visst är det likgiltighet, vare sig att grunden sedan
falskt benämnes vördnad eller rätteligen fruktan, att utan
pröfning låta utifrån påtruga sig en föreställning, mot hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
