Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Vår polemiske skald (kritiker öfver Wirsén) - 1. af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
förkroppsligade, det är denna tendens, som gör hans
beundran för forntiden till en kulturfiendtlig tendens.
Minnet är för honom det närvarandes onda samvete.
Pessimistiska jemförelser infinna sig sjelfmant, när han
åkallar de stora männen från fordom. Minnet är för
honom samvetsqvalets moder: erinrar han sig barndomen,
faller han genast i vemod öfver de förluster karaktären
sedan dess lidit. Minnet är för honom en smärta men
också en ljufhet: han återvinner här sin barndoms frid-
fulla stämning. För hr Wirsén är idealet marmorsval,
lugn, drömmande enslighet: han tecknar det sjelf så:
Blåa dagrar, huldt I unnen
mig det bästa som .jag vet:
sagoverlden återfunnen,
drömlif, frid och afskildhet.
Med detta vackra citat skiljas vi från skalden. Vi
se, att vår mest polemiske diktare är en fridens man,
som endast af misstag iklädt sig svärd och. brynja.
Vi hafva mött honom på stridsfältet, der vi icke
kunnat svärja hans fana, vi hafva mött honom i konstens
helgedomar och ödmjukt lyssnat till hans ord.. Det skall
måhända visa sig en dag, att tiden icke är så ond som
hr Wirsén tror: Tiden försonar många motsatser. som
synas oförsonliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
