Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Stockholms teatrar, af Claës Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
för öfrigt. »Lycko-Pers resa», Jungfrun från Orléans» och
Som ni behagar» fingo vara med äfven under dessa månader,
fastän icke så ofta.
Mest betydande af de nya uppsättningarna var »Ljus-
staken», Alfred de Mussets gamla stycke, som först offentlig-
, gjordes i Revue des Deux Mondes 1835, men icke sattes
upp på Théåtre-Frangais förr än många år därefter, jag -vill
minnas 1851, och nu hunnit till Nya teatern i Stockholm.
»Förskräckligt omoralisk!» utropar en hel mängd folk, som
för öfrigt icke säger någonting om åtskilliga, minst lika osedliga
operetter. Sedlig är »Ljusstaken» visst ieke. Man befinner
sig i ett rent af dåligt sällskap, men midt i den dåligheten
blomstrar den skäraste poesi. Det är den poesien som be-
tyder något i Mussets verk, det öfriga angår oss icke.
Det är bra besynnerligt, att människor, som vilja gälla
för mycket sedliga och därför skrika värst öfver skaldens
framställning i »Le chandelier», fästa sig hufvudsakligen
vid det groft sinliga i förhållandet mellan Jacqueline och
Clavaroche och bekymra sig icke om Fortunios poesi-
rika uppenbarelse, denna oförlikneligt sköna hymn till den
unga kärleken. Huru kommer detta sig? ’Månne det kan
vara af afsky för osedligheten som de oupphörligt taga denna
i betraktande, vända och se. på den utan att tröttna, men
glömma af Fortunios rena, oegennyttiga kärlek? Den sedlig-
hetsifvern förefaller misstänkt.
»Ljusstaken>» är ett sällsynt fint arbete, som kanske tager
sig allra bäst ut vid läsning, då den läsande har större till-
fälle att själf bilda sig en föreställning om den utveckling,
som ligger i handlingen, men så som stycket spelas på
Europas förnämsta scen, Théåtre Francais, står det ock täm-
ligen klart för åskådaren, och det måste, till heder för Nya
teatern i Stockholm, erkännas, att det äfven där verkar mycket
tilltalande. Spelet är långt bättre än man vågat hoppas.
Jacquelines poetiska förvandling under handlingens fortgång
borde visserligen mera tydligt framställas, men det är sanner-
ligen ingen lätt uppgift för skådespelerskan att på fullt an-
tagligt sätt framhålla, huru en så beskaffad kvinna, som denna
onekligen lättfärdiga Jacqueline, afstår från den djärfve stor-
skräflaren OClavaroche för att fästa sig vid den visserligen
eldige, men. dock blyge Fortunio, och fru Fahlnan lyckas
föga mindre än hvad vida större skådespelerskor i-den rollen
kunnat uträtta.
ång SEN OR RAS RR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
