Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Albert Gellerstedt, en literär studie af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
a
246
dem, när de sörja, tröstas af dem, när hans egna tankar
äro. tunga Han är: som" en af dem, de” son han -sjelfi
Se honom på hans vandring »I’ skogen. Han känner
sig som hemma bland vänner och bekanta och älskade
väsen härute i den tysta, svala skogen, der linnéan blommar
och titan tumlar om och hackspetten pickar i barken
och trasten slår och: berget ger: eko. Han” får ett:gladt
god morgon af finken i björkens topp, han vill verka
här i svalkan och skuggan, och trasten sitter på grenen
och lär honom aftonbön. Fogeln, som sjunger sina enkla
visor, blir han sjelf; han igenkänner sig sjelf med sina
veka tankar och sina varma känslor i den lilla sångaren.
Och midt ikring honom lefves lifvet alldeles som i men-
niskoverlden, men mera fint och godt. Granen älskar den
fink, som kvittrar på dess gren; furan skyddar linnéan
mot solstyng och stormar, och till gengäld tackar blomman
i junidagar med sina röda klockor. Det brutna, stympade,
lemlästade lefver sitt enkla, nöjda lif: den gamla sköra
stubben bär små buketter, den skrofliga, hårda stenen
är prydd med en mjuk och grön ’hufva med bård af
lingonblommor. Träden hälsa honom på hans skogs-
vandring, källan bjuder honom läska sig, blomsterskarorna
niga och lärkan manar honom att vara glad. Han ber
nattviolen lära honom sin blida sorg och trasten att lära
honom tolka så gladt sin tro på ljusare stunder.
På samma sätt öfverallt och alltid. Ängens hvita
dimma och himmelens sky älska. hvarandra i månljusa
höstqvällar; skalden vet det, ty då skyn far bort, lemnar
den qvar ett tårigt flor på ängens gräs. Blomman
förebrår sin vän svalan, att hon far sin väg, men svalan
svarar, att hon far blott för att komma åter med vår
till sin vän. Då han ror i vassen, ger honom allting
sin hyllning som vän och konung: sländorna äro hans
adjutanter, vasstråna buga, neckrosorna niga, änderna
vifta och gäddorna ställa till små kaskader och mörtarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
