Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Frans Hedberg om svenska skådespelare, några anmärkningar af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lidandets suckar, lika väl som: de stora fröjdetankarna, hvilka
starka och otämda stamma sekler och åter sekler tillbaka:
Och i deras ställe hade vi fått en passionsfri rökrums-stänm-
ning, ett sjelfbehagligt kälkborgarskratt, som icke störde
matsmältningen och aldrig hindrade matlusten. Mensklig-
heten skulle sluppit besväret och understundom smärtan af
att nedlägga i dikten, allt hvad seklerna drömt, hoppats eller
lidit, och ingen skulle behöfva plåga sig med att tänka
längre, än det egna jagets små sorger eller fröjder räcka.
Vi skulle då ha sluppit ifrån Sophokles höga uppfattning af
de menskliga ödenas bottenlösa smärta, Aristophanes kunde
ha sparat sig allt bekymmer för den verld, som gick lika
tokigt trots hans afslöjningar, och de ateniensiska kälkbor-
garne skulle då hafva haft rätt, när de ansågo, att Sokrates
var en narr, derför att han försummade hustru och barn,
endast och allenast i det fåfänga begäret att få gå omkring
och säga menniskor sanningen. Ja, då oss gå vidare. Och
säg Shakspeare, att han var en dåre, derför att han skref
Timon af Athen», »Hamlet> eller »Kung Lear», i stället för
att slå sig till ro med, att han vid Elisabeths hof hade det
utmärkt, när han egde både kläder, föda och qvinnogunst,
och ännu mer derför att han, när han skrattade, icke nöjde
sig med banala bondgrin, utan skrattade, så att man förstod,
att denne man kände all verldens elände, och log, icke
derför att svagheten tvingade honom att blunda, utan derför
att kraften lärde honom se. Låt oss ställa Göthe oläst på
hyllan, ty han har blottat den menskliga intelligensens grund-
lidande så som ingen annan, och när han slutat den med
ett jubelackord, så var det med ett sådant, der skrattet tyst-
nade, derför att ögat grät, medan det var jubel i hjertat.
Låt oss bränna Byrons minne på bål, derför att han lidit
och icke kunnat tiga med sin sorg, emedan han trodde sig
tala till menniskor. Och när vi glömt dessa alla, då skrapa
vi till sist från minnets taflor ut bilden af V oltaire, som, när
han med fanatisk logik kämpade för familjen Calas, var nog
taktlös att under tre år icke skratta, af Savonarola, som
ref ned konstens mästerstycken, af harm öfver att folket icke
hade bröd, af Turgénjev, som sett sitt lands nöd och var
nog dåraktig, att medan han lefde fjerran derifrån, tänka på
detta sitt på en gång älskade och hatade land så starkt, att
hela hans diktning blef en klagosång öfver det namnlösa
Ryssland. ;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
