Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Frans Hedberg om svenska skådespelare, några anmärkningar af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RN RE ES RER ISS
290
som tillhör alla de nyare författarne, och det bör derför
heller tilläggas mutiden i allmänhet. Vi hafva t. ex. af Ibsen
pjeser sådana som »Gengangere», »Vildanden» eller »En Folke-
fiende», men vi hafva också»Et Dukkehjem»>, der slutet nogsamt
visat, hur brännande skaldens längtan varit efter att gifva
en ljus horizont. Vi hafva Jakobsen, Bang, m. fl, hvilka
äro verkliga pessimister. Men vi ega också Björnson, som
aldrig varit mindre pessimist, än han är nu, när han i sin
sista roman med glödande inspiration tolkat mensklighetens
innerligaste förhoppningar om en sedlig framtid, som skall
föra oss ut ur den prostitution, i hvilken vi nu lefva. Och
hos honom är denna optimistiska åskådning en grundåskåd-
ning. Den är en nästan ’"dogmsäker öfvertygelse och inga-
lunda endast en svag obestämd tro på en osäker möjlighet.
Eller Strindberg, hvilken kanske hr H. vill anse som pessi-
misten par préférence? Slutade icke hans »>Sömngångarnätter»
med ett det mest optimistiska framtidsperspektiv? Eller
»Giftas»? Låt oss frånse, huruvida den är osedlig och guds-
bespottande eller ej. Det kan väl ej falla en menniska med
sundt förstånd in att kalla den pessimistisk eller förebrå för-
fattaren att här hafva målat »grått i grått» Der finnas ju
dystra taflor. Men tänk på det morgondagerns friska sol-
sken, som strålar öfver de båda makarnas uppvaknande i
»stora barkassen> på Dalarö, eller på skildringen af äkten-
skapslyckan i »Reformförsök>» eller på hela den af sprittande
lefnadslycka genomandade berättelsen »Måste» Är detta
pessimism, så är den åtminstone bra lik, hvad andra menni-
skor kalla för en varm och mensklig kärlek till lifvet och
menniskorna, en innerlig glädje öfver den lycka lifvet bjuder,
och en stark känsla af denna lyckas eviga källa, som är och
förblir naturen — utan att man derför precis behöfver be-
känna Rousseau.
Med dessa fakta för ögonen förefaller det något egen-
domligt, när man sidan 21 (också angående det gustavianska
tidehvarfvet) finner följande uttalande:
»Den tidens andliga prägel var ju också en helt annan än vår.
Man lefde ännu midt uppe i de skeptiska filosofernas århundrade; det
var just icke särdeles mycket man trodde på, men på en sak trodde
man absolut, på Sen nu från många håll så fanatiskt förnekade lifsgläd-
jens berättigande. > +
" Herr H. syftar här sanvolikt på Ibsens »Gengangere». Att Ibsen
der emellertid icke förnekat lifsglädjen, utan i stället sjungit dess lof,
LAS ITA TD or oUSFrIBetp tv ARA
— 2 = mV ER = er AE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
