Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Frans Hedberg om svenska skådespelare, några anmärkningar af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293
säga, om man så vill, att man tycker Zola gått för långt i
framdragande af vissa detaljer. Det är en mening i denna
anmärkning. Men det är väl ej detsamma som att »måla i
grått». Icke ens mot Gervaise i »PAssommoir» torde man
med fog kunna rikta denna anmärkning. Hur skulle det
gå t. ex. med lady Macbeth, om man ej hade rätt att fram-
draga nattsidorna i den menskliga karaktären? Man må
komma i håg, när man talar om Zola, hvilken oftast får
uppbära denna beskyllning, att han skrifvit en bok, sådan
som »la faute de Fabbe Mouret» Och den är väl åtminstone
tillräckligt mättad med färg.
Jag kommer nu till en detalj, som det verkligen är mig
obehagligt att vidröra, men som dock ej gerna kan förtigas.
För någon tid tillbaka öfverraskades nämligen allmänhe-
ten af den underrättelsen, att ett stycke, författadt af Frans
Hedberg, kalladt Sängkammarmågen, skulle uppföras på
södra teatern. - Och öfverraskningen låg deri, att man sade
stycket vara skrifvet i den s. k. nya skolans manér. Bland
anhängarne till denna skola började man naturligtvis tala
om, att Frans Hedberg, påverkad af en ny tids idéer, inträdt
i ett nytt skede af sin författarverksamhet, och hvar man
väntade med spänning att få se, huru försöket skulle aflöpa.
Man kom upp på teatern, och första akten gick förbi
under en ohyggligt förstämd tystnad. Under den andra
började man med -en känsla af illabefinnande att betrakta
hvarandra. Ty hvad var: det, man fick se? - Det var ett
försök i det nyare dramats stil. I så måtto hade ryktet
talat sant. Hvad ryktet deremot icke omtalat, men hvad
som - här visade sig vara ett sorgligt sakförhållande, det var,
att försöket var icke blott klumpigt och svagt i utförandet,
utan innehöll pinsamma och omotiveradt råa ställen, till
hvilka man fåfängt skall söka ett motstycke hos någon af
dem, hvilka enligt hr H:s utsago måla grått i grått. Afto-
nen förgick, utan att en hand lyftes till applåd, och man
lemnade teatern med en känsla, som om man varit rädd för
att se hvarandra i ansigtet.
Ty saken var den, att man skämdes. Det ena partiet
öfver att se genren bortfuskad. Det andra öfver, att
en anhängare, som man trodde, ohjelpligt kompromette-
rat sig. ;
Och den allmänna tanken var den: Hvad skall hr Hed-
berg nu göra? ’ Skall han äfven med fara att ännu en gäng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
