Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Strindberg och qvinnofrågan, af Hjalmar Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänsyn tagits till de nuvarande usla förhållandena. När det
ännu är så illa stäldt, att fria förbindelser anses nedsättande,
— märk väl för qvinnan, aldrig för mannen! — så har en
qvinna rätt att fordra af den hon gifvit sig åt i kärlek, att
han skall göra hvad på honom ankommer, så att hon ej för
hans skull må bli utstött ur samhället. Så mycket mera
rätt har Valborg i »Dömd», ty hon talar icke blott i eget
namn, utan äfven och allra mest för sitt och hans barn,
hvilket annars skulle nödgas gå genom lifvet hallstämplad af
samhället som en »oäkting», en varelse vid hvilken häftar en
fläck. »Hon vill då ingå ett prostitutionsäktenskap,» säger
Strindberg med indignation. Nej, ingenstädes i »Dömd» finnes
den uppfattningen uttalad, att mellan kapten Björnklo och
Valborg ett verkligt äktenskap skulle afslutas efter allt hvad
dem emellan passerat. Hvad hon fordrar, och med fullaste
rätt fordrar, är upprättelse inför samhället för sig och sitt
barn; äktenskapsceremonien är den formalitet, som ensam är
i stånd att ge en sådan. Det är lätt att säga: samhällets
dom är vrång, hon behöfde ingen upprättelse. Så kan och
så bör den säga, som är oberoende nog att kunna bryta
med samhällsfördomarne. Men när en fattig ogift moder står
allena i verlden och är hänvisad att ensamt med sitt illa
lönade arbete sörja för sitt och sitt barns uppehälle, då har
man sannerligen icke rätt att af henne fordra att hon skall
uppresa sig och stolt sätta sig öfver alla hänsyn; nog kan
hon känna, att domen öfver henne är orättvis, men hon får
icke trotsa, om hon vill ha någon utsigt att hålla sig uppe
i kampen för tillvaron. Ve henne, om hon försöker slå an
en sådan ton, att samhället känner sig såradt i sin sedliga
storhet! Men böjer hon sig ödmjukt under den rättfärdiga
domen, då kan hon hoppas att »den aktningsvärda delen»
af samhället med nedlåtande öfverseende vill ge henne
arbete, d. v. s. bröd.
Att fru Agrell haft riktig blick för detta är i mina ögon
en förtjenst. Strindberg ser deri blott ett försök »att knyta
samhällsbanden ännu hårdare, i stället för att förkunna
frihetens evangelium, naturens». Ett beqvämt kryphål för alla
rouéer! Om Strindberg vill vara konseqvent, skulle han, i
likhet med tidningen Väktaren, motsätta sig de nu i
riksdagen väckta förslagen om oäkta barns arfsrätt lika med äkta.
Ty om de ginge igenom, hvilket de icke göra ännu, skulle
de förvisso vara ett svårt ingrepp i »frihetens evangelium»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
