Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Månsken, berättelse af Guy de Maupassant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ti
|
2A2K
JJ0
Han hade en systerdotter, som med sin moder bebodde
ett närgränsande hus. Han hyste en älsklingstanke angående
detta barn, nämligen att af henne dana en barmhertighets-
syster.
Hon var vacker, yr och skälmaktig. Då abbén predikade
moral för henne, skrattade hon, och då han blef ond på henne,
slingrade hon häftigt sina armar kring hans hals, smygande
sig till hans bröst, under det han med fasa sökte befria sig
från en omfamning, som emellertid kom honom att genom-
bäfvas af en ljuf känsla, som i hans hjerta uppväckte denna
längtan att bli far, som slumrar inom hvarje manligt
bröst.
Och då han gick vid hennes sida öfver fältets gång-
stigar, talade ham med henne om hennes Gud. Men hon
ville alldeles inte höra på, utan betraktade himmelen, gräset
och blommorna med en lefnadslust, som jublande lyste fram
ur de stora ögonen. Ofta språng hon bort för att fånga
någon fladdrande fjäril, och då hon återkom med sitt byte,
ropade hor åt honom: >»Se onkel, se, så vacker den är, jag
har riktigt lust att kyssa den!»
Detta behof att kyssa och smeka hvarje insekt, hvarje
blad och knopp oroade och förargade presten, som äfven i
detta återfann denna outplånliga ömhet, som gror och frodas
i hvarje qvinnas hjerta.
En dag berättade med mycken försigtighet klockarens
hustru, som skötte abbé Marignans hushåll, att flickan hade
en älskare.
Han var: nära att qväfvas af förargelse, der han sått
och rakade sig med ansigtet betäckt af ett tjockt lager tvål.
Då han återfått förmågan att tänka och tala, utropade
han: >»Det är icke sant, du ljuger, Mélanie!»
Bondqvinnan lade handen på hjertat: »Gud vet om jag
ljuger, herr kyrkoherde! Jag kan bedyra för Eder, att hvarje
qväll, då Er syster gått och lagt sig, råkas de vid flodstran-
den. Ni behöfver blott .gå dit mellan klockan tio och: tolf!»
Han slutade raka sig och gick med häftiga steg fram
och tillbaka, så som han hade för vana att göra, då han
var häftigt uppretad. Då han åter satte sig vid spegeln och
fattade knifven, skar han sig tre gånger mellan näsan
och örat.
Under hela dagen sade han icke ett ord, men ådrorna
hade svält på hans panna af den häftiga vreden.
SE RDR RA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
