Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Månsken, berättelse af Guy de Maupassant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AN kn RR TREAN
FÖ
Ja
utbredde öfver vattnets ormlika lopp en slags tunn, genom-
skinlig bomull.
Ännu en gång stannade presten, genombäfvad af en
stigande, oemotståndlig känsla.
Och ett tvifvel, en häftig oro anföll honom; han kände
en sådan fråga, som han ofta brukade ställa på sig, uppstiga
i sin själ.
Hvarför hade Gud gjort detta? Om natten verkligen
blott vore ämnad för sömnen, för hvilan, för glömskan af
allt, hvarför hade då Gud gjort den så mycket skönare än
dagen, så mycket ljufvare än morgon och qväll, och hvarför
skulle de nattliga töcknen belysas af denna långsamma, för-
föriska måne, som Far så mycket mer poetisk än solen, och
som syntes, tystlåten som den var, afsedd att vara vittne till
scener, för ömma och hemlighetsfulla för dagens ljus? Och
den främste bland alla sjungande fåglar, han, som nu slog
sina drillar i det dallrande månljuset, hvarför sof icke han
nu, som de andra, med hufvudet under vingen?
Och hvarför låg denna halftäta dimma kastad öfver mar-
ken? Hvarför dessa skälfningar 1 hjertat, denna trånande
känsla 1 själen och denna sällsamma trötthet?
Och hvarför slog honom" nu till mötes en fläkt af tju-
sande lockelser, som han aldrig drömde om, då han låg i
sin säng? För hvem var då detta härliga skådespel ämnadt,
denna rikedom af poesi, som himmelen nedsänkt öfver jorden”?
Det kunde alldeles icke abbén förstå. — Men dernere
vid kanten af ängen under ett hvalf af lummiga träd, i
hvilkas kronor hvilade en glänsande dimma, syntes tvenne
skuggor sakta röra sig framåt vid hvarandras sida.
Han var högre och hade lagt sin arm kring hennes
hals, då och då kysste han henne på pannan.
De satte med ens lif i det tysta, orörliga landskapet,
som omgaf dem likt en guddomlig ram, särskildt gjord för
dem. De föreföllo. som ett enda väsen, för hvilket denna
lugna och tysta natt syntes gjord, och de nalkades presten
som ett lefvande svar, ett svar, som skaparen gaf på hans
fråga.
Han stod orörlig med klappande hjerta och trodde sig
skåda någon bild ur Bibeln, måhända Ruth och Boas, och
verser ur »Den Heliga Visan», eldiga utrop, köttsliga lockel-
ser och andra uttryck ur detta kärlekslågande skaldeverks
sjudande poesi vimlade i hans hjerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
