Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Stockholms teatrar, af Claës Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3460
viduel karaktär, som ej mer en typ, men den typen är icke
en allmänt mänsklig, t. ex. af högmodet, hersklystnaden,
bördsfåfängan 0. s. v., utan en särskild rysk, skulle åtmin-
stone vara det, ehuru det för den som icke närmare känner
det ryska samhället är svårt att afgöra, om det lyckats förf.
Uppgiften är således mer än vanligt vansklig, och Elise
Picard, skådespelerska vid Odéon i Paris; där »Les Danicheff
först gafs, gick ej häller riktigt i land därmed, ehuru hon
var en myckét god konstnärinna. Möjligtvis. har fru Pasca,
som sedan spelat rollen på Porte-Saint-Martin, lyckats bättre.
Stockholms -teatervänner ha sett sist nämda skaådespelerske
på Nya teatern, då hon 1881 uppträdde i Coquelin d. ä:s
sällskap, och veta åt minstone till en del hvad hon förmår
på scenen, ehuru hon här icke hade tillfälle att visa sig i
någon af sina stora roller.
Den som sett Elise Picard och Elise Hwasser i gref-
vinnan Danicheffs roll, måste erkänna, att den senare är öf-
verlägsen, kanske mest i första akten, där grefvinnan med
järnhand för spiran öfver sin omgifning och framstår, såsom
vi åt minstone föreställa oss typen, såsom den obarmhertigt
själfrådiga ryska godsbesitterskan före lifegenskapens upp-
häfvande. För att riktigt få fram det gammalryska förhål-
landet mellan herrar och tjänare har förf. förlagt handlingen
till tio år före nyss nämda upphäfvande, och det är just
detta som möjliggör hela dramat, hvilket icke gäller hvilket
land eller hvilken tid som hälst, utan ett bestämdt land inom
en viss tid och icke får bedömas ur någon annan synpunkt.
Grefvinnan smeker sina papegojor och hundar, är frikostig
mot sina lismande sällskapsdamer och klemar med Anna
Ivanowna, en lifegen, som hon af en nyck låtit gifva en god
uppfostran. Men ve den af dem som vågar: visa något
tecken till själfständighet!
Alt detta står fullständigt klart för oss genom fru Hwas-
sers framställning. Lika sant konstnärlig och därför lika
naturlig är hennes tolkning af grefvinnans förhållande till
sonen, den karaktärsstarke, i det fallet modern liknande
Wladimir, hvilken vågar försöka att sätta sin vilja mot
hennes och som hon kan lugna endast genom att falskeligen
gifva honom förhoppning om denna viljas tillfredsställande.
Skådespelerskans konst visar sig i synnerhet verksam, när
den hersklystna ryska damen icke ryggar till baka för ett
svek, sedan hon funnit att maktspråk icke längre hjälper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
