Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - Vår bildande konst. Rörande utställningarna och konstakademien och hvad som passerat, af Claës Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RT AR At nr
RR TNE RE SA 0 AoA STI RSE
402
konstnärliga delen af medlemmarne. Därtill väljas i
synnerhet högre ämbetsmän, och det ser ut, som "toges
de efter tur och ålder, liksom vid befordringar i statens
tjänst. Och: dessa, hvilka kunna vara högst aktnings-
värda och mycket framstående för öfrigt, inse icke, att
heder och samvete borde förbjuda dem att sitta och
döma om saker, hvilka de icke förstå. De trösta sig
sannolikt i allmänhet på samma sätt, som en af dem,
hvilken en gång förklarade det vara lyckligt, att om-
röstningen vore hemlig.
Under sådana förhållanden vid förvärfvandet af nyare
arbeten för statens samlingar samt under påtrycket af
den från akademien utgående meningen, har det ej varit
underligt, att allmänheten fått en helt och hållet oriktig
föreställning om den konst som läres i Paris. Intyg af
verkliga, opartiska konstvänner, som på ort och ställe
tagit närmare kännedom om den franska konsten, har
icke förmått öfvervinna fördomen hos det stora flertalet.
Men så öppnades den svenska parisskolans utställning i
Blanchs salong.
Man stod alldeles häpen. Det var ju utmärkta
konstverk! Och så mångsidiga sedan! Alla visade sig
gå i den stora: nutidsriktningen, som 1 stället. för att
företrädesvis söka efter en kanske ganska omotiverad
vacker färg, förnämligast lägger sig vinn om den rätta
färgvalören och som inser t. ex. att luftens förhållande
till taflans öfriga beståndsdelar är något som i en mål-
ning bör utgöra föremål för konstnärens sträfvan mera
än det som brukar kallas »poesi i kompositionen». Men
inom denna allmänna riktning fann man ganska mycken
omväxling. Den ena konstnären var alldeles icke lik
den andra. Om man också hos en tyckte sig finna det
där så illa utskrikna »klatschmanéret», hvilket, också det,
var kanske mycket: bättre än sitt rykte, så såg man
hos en annan ett det allra noggrannaste utförande, något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
