Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - Misericordia, svensk originalberättelse af Ernst Arpi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
mensklighetens ve klappande hjertan, men jag, som dagligen
färdas bland de fattige, har kominit under fund med, ”att
öfverklassens hjertan äro fan så små — ja ofta tviflar j jag
på, att de ha något hjerta.
Följande dagen vid elfvatiden samlades de inbjudna
äniäörna i fru Strömmers salong.
Der kom borgmästarinnan, fyr ra konsulsfruar, apotekarens
fru, postmästarinnan, kamrerskan Falk, doktorinnan Bergman,
ett par grosshandlarefruar, en sg sjökaptens fru och fröken
Rudin — endast doktorinnan Löne saknades.
Stämningen var något matt.
Man satt i smågrupper och hviskade, under det att fru
Strömmer, en ståtlig dam med halfslutna ögon och det älsk-
ligaste leende kring de tunna läpparne, ordnade kaffebordet,
der de genomskinliga, blåblommiga kopparna bildade en
ring kring silfverservisen, strålande i all sin glans. Då och
, då "kastade hon en blick på klockan öfver soffan. När den
slagit half tolf, vände hon sig mot damerna ock frågade,
om det behagades en kopp kaffe.
— Tackar, ljöd det enstämmigt.
Damerna samlades kring bordet. Borgmästarinnan och
spanska konsulns fru, dotter till ett statsråd, ansågo sig för
högsta hönsen i korgen, hvadan soffan inkräktades af dem.
Sjökaptensfrun, hvars önskan alltid varit att få komma
bland fint folk, knotade ej det ringaste, fast hon satt inklämd
mellan ett bokskåp och postmästarinnan, en väldig matrona,
hvilken gaf henne en knuff med armbågen hvar gång svetten
skulle torkas ur pannan.
Kaffet serverades och tungorna löstes.
— Doktorinnan’ Lundin behagar mankera oss, sade fru
Strömmer.
— Ja så, du har också inbjudit henne, sade statsrådets
dotter och lade stark tonvigt på henne.
— Ja, ty jag tyckte, att hon borde komma ut och röra
på Hö stackars liten, sade fru Strömmer. Mannen är en
björn, som vill att hon skall hålla sig i ide.
— En björn! utbrast doktorinnan Bergman med att
nervöst skratt. Det var just rätta ordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
