Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - Frans Hedberg om svenska skådespelare, några anmärkningar af Gustaf af Geijerstam. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAA
468
invärtes bullrande sjelfironien låter urskilja sig bakom deras olika skap-
lynnen, liksom säckpipans eller nyckelharpans brummande och surrande
bas alltid höres ljuda under de olika melodierna.
Detta är icke så särdeles mycket, men det är dock
metod ’deri. Ty när man skrifver karakteristiker eller por-
trätt, hvad man nu må vilja kalla det för, så är det väl
meningen, att man på något sätt skall söka beskrifva perso-
nen i fråga så, att äfven den, som ej sett honom spela, skall
kunna göra sig ett begrepp om den. Detta är visserligen
ingen lätt uppgift. Men så har heller icke hr H. gjort några
särdeles märkbara ansträngningar för att åstadkomma detta
resultat. Och det recept, han följer, är också i de festa
fall mindre verksamt än enkelt.
Låt oss börja med Lars Hjortsberg. Inledningen till
hans karakteristik lyder som följer:
Vårt land har haft många framstående, många goda skådespelare,
men det har hittills endast haft en verklig stor, och det var Lars Hjorts-
berg. Det fans ingen dramatisk konstart, med undantag af den egent-
liga tragedien, inom hvilken han icke firade de mest lysande och de
mest berättigade triumfer, och samtida skildrare framställa honom såsom
oefterhärmligt varm, oemotståndligt hänförande, vare sig det gälde att
framlocka tårar eller att väcka löje, att påvisa de goda sidorna i en
karakter, eller att med bjärta färger återgifva de skefva och urartade.
Vi märka genast på det öfverdrifna i tonen, att förf.
svårligen skall kunna hålla ut härmed hela boken igenom,
och att om han gör det, han måste löpa fara att mer eller
mindre ofta komma att motsäga sig sjelf.
Också behöfver man ej gå längre än till sid. 33 för att
der få höra Torsslow kallas »vår förnämste karaktersskåde-
spelare». Och sid. 105 läser man om Dahlqvist: Fråga är
också om han utan den (nemligen en förut omtalad »storm-
och rusningsperiod») någonsin blifvit den store skådespelare,
som han, oaktadt sina många brister, verkligen var» 0. s.
v. Angående Swartz innehåller sid. 136 följande:
»Och på detta sätt för han det med sig från scen till scen, från
akt till akt, och när fram emot midnatt det väldiga stycket slutat, är
en storartadt seger vunnen med ädla, ärliga vapen, och vårt land har
en stor skådespelare mera, och namnet Edvard Swartz är på allas läppar,
och är för långa tider inskrifvet i den svenska dramatiska konstens
häfder, och är inskrifvet som ett af de förnämsta.» .
Detta är ju temligen påtagliga inkonseqvenser, och ,dock
skulle det knappt löna mödan att ens omnämna dem, om
de ej här bevisade en sak, som är genomgående för hr H:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
