Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - Frans Hedberg om svenska skådespelare, några anmärkningar af Gustaf af Geijerstam. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
481
uttryckte sina känslor, var säkert så olika vårt eget, att vi
mer än en gång skulle vara tveksamma om, hvad som vore
meningen. Vi behöfva endast tänka på, hur mycket vi sjelfva
aflägsnat oss, ej blott i tankar och känslor, utan äfven i min-
spel, åtbörder, vanor och sätt bara från våra mor- eller
farföräldrar. Och tänka vi oss då afståndet tre- eller fyra-
dubbelt, kunna vi kanske få en liten aning om, hvad tiden
i detta fall kan åstadkomma.
Men jag vill ej tala om dessa den stora diktens stora
undantagsfenomen. Låt oss tänka på vår egen samtids
dramatiska figurer. Och om vi äro ärliga, måste vi erkänna,
att det bra sällan händer, att den person, som får en rol
sig öfverlemnad, på en gång spelar den konstnärligt och
samtidigt eger de yttre betingelser, som underhjelpa illu-
sionen. Oftast måste man nöja sig med ett af de två: an-
tingen ett mer eller mindre mekaniskt återgifvande af den
åsyftade gestalten, som skådespelaren eller -skådespelerskan.
fått sig anförtrodd, derför att han eller hon till denna upp-
gift egt en tillfällig eloquentia corporis eller möjligen någon
andlig egenskap, som underhjelpt framställningen; eller också
en detaljerad, konstnärlig, sjelfständig framställning, der vi
dock måste glömma, hvad vi sjelfva tänkt oss för att följa
konstnären i hans egendomliga sätt att se och återgifva rolen.
I detta sista fall försvinna alltid mer eller mindre vissa af
den ursprungliga karakterens egenskaper, konstnären lägger
vigt vid några, under det han försummar andra — med ett
ord: han spelar rolen i enlighet med sitt eget egendomliga
naturels fordringar.
Och det torde böra medgifvas, att detta sista sätt lemnar
mera behållning än det förut antydda, fast det fordrar litet
mera besvär och eftertanke för att sätta sig in i och förstå.
I alla händelser är frågan, huruvida en rol är bra spelad
eller icke, ingalunda afgjord med att helt lösligt säga: »det
är ej alls den figur, skalden har tänkt sig».
Jag kan i detta afseende berätta en anekdot, som för
mig ’eger stort värde, emedan den på visst sätt gifvit mig
klafven till hela min uppfattning af skådespelarekonst.
Vi ha här sett två personer spela Daniel Hejre i »De
ungas förbund». Den ena var Knut Almlöf och den andra
Johannes Brun. Det är ju erkända namn inom konstens
verld — eller hur? — namn som duga. Nå. Almlöf gaf
oss en bitter, gallsjuk, elak snyltgäst, en menniska, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
