Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - Frans Hedberg om svenska skådespelare, några anmärkningar af Gustaf af Geijerstam. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480
skulle kunna hjelpa dem. Det fins ju taflor, som ingen dödlig
kan retouchera. Dessutom stöter detta slags kritik inom
tidningarnes spalter ofta på den praktiska olägenhet, som
kallas för bristande utrymme. Men då hr Hedbergs bok
uppträdde med större anspråk än den efemera tidningslitera-
turen, trodde jag mig också ega rätt att på den tillämpa
allvarsamma fordringar, helst den endast handlar om konst-
närer, hvilka man i karakteristiker ej bör affärda med vare
sig beröm eller klander, som endast eger dogmens tvifvel-
aktiga värde.
I allmänhet är den första fråga, man gör sig, när man
ser ett dramatiskt återgifvande af en karakter: har skåde-
spelaren träffat författarens mening? Och alltefter som man
besvarar den frågan med »ja» eller »nej», tror man sig hafvc
afgjort, huruvida prestationen kan kallas lyckad eller icke.
Först och främst torde det väl i allmänhet kunna vara
ganska olika meningar om, huru en karakter verkligen är
menad. Den ene fäster sig mera vid ett drag, den andre
mera vid ett annat, och mången gång kan frågan vara så
tvifvelaktig, att man, om man strängt hölle på ofvanstående
resonnemang, knappast skulle kunna uppföra ett stycke, der
ej förf. sjelf tjenstgjort som sceninstruktör. Och det torde
hafva sig litet svårt, åtminstone med utländska eller mycket
gamla pjeser. Ty hur säker hvar och en än må vara på
sin egen fullkomliga uppfattning af förf:s mening, så torde
det dock medgifvas, att här kan hvem som helst misstaga
sig. Och ofta nog kunna två eller flere uppfattningar mer
än väl tänkas bredvid hvarandra.
Klart är naturligtvis, att idealet är, om en rol spelas
på en gång intelligent och i enlighet med, hvad författarens
tankegång utvisar. Men om vi noga tänka efter -— hur ofta
händer det, att man på en teater har en person, som full-
komligt stämmer med, hvad man vanligen tänkt sig, att för-
fattaren menat med en rol? Jag talar ej här om roler sådana
som »Faust» eller »Hamlet», hvilka äro så universelt anlagda,
att hvarje generation känner igen sina egna drag i deras
fysionomier och följaktligen fordrar nya uppfattningar af nya
framställare. Om vi nu kunde få se en af de skådespelare,
som på Shakspeares tid spelade — låt oss säga »Hamlet» —
fullkomligt i enlighet med hvad författaren tänkt sig, så tror
jag, att vi skulle hafva ytterst svårt att njuta af den presta-
tionen. Ty det sätt, hvarpå detta århundrades menniskor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
