Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - J. P. Jacobsen, minnesruna af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PN derna Meet et rnret ngan fena o Er r A ÄRSÄ r o Aga
498
blicka i hans böcker, skola förnimma hans språks vältaliga, ryt-
miska klang, liksom vi förnimma den egendomliga, fina tonen
hos gammalt utsökt porslin.
Ett porträtt af I. P. Jacobsen ligger framför mig. Ett fint,
melankoliskt, tärdt ansigte med kraftig panna och kloka, gran-
skande ögon bak lorgnettens glas. Jacobsen närsynt! Ja, men en
närsynt, som ser in i menniskosjälen lika obehindradt, som han
genom mikroskopet varsnade blomsterverldens finaste delar, en
närsynt, som ser in i våra hjertan, ända dit der de dunkla, out-
grundliga rörelser bo, dem vi lyda utan att förstå, en närsynt, som
såg på naturen med en stor målares öppna blick. Och denna
diktande vetenskapsman, som personligen var så inbunden, tyst
och retiré, älskade så feberaktigt de bländande färgerna, att hans
sidor än påminna om de stora koloristernas dukar, än om brokiga
gobeliner. Och han älskade de breda, pompösa rytmerna derhän,
att hans ord gång på gång få något af en modern orkesters
polyfona samklang...
Känner ni till en liten historia af E. T. A. Hoffmann om
en stackars karl, som förlorat sin spegelbild? Det är en djup-
tänkt symbolik i den berättelsen: sedan den arme mannen
aldrig mer fick se sig sjelf, hade han icke längre någon kon-
troll på sig sjelf, och hans lif dref vind för våg. — Det var
Jacobsen, som höll emot oss vår spegelbild. Och det var en trogen
spegel han höll. Den förskönade icke, men ännu mindre liknade
den den Andersenska djefvulens förvridande trollspegel. Just
derför att vi i dess blanka glas sågo så väl våra ädla rörelser
återgifna som våra lytens vanprydande rostfläckar, lärde den
oss att räta upp oss — och bättra oss.
> Jacobsen är den store förklararen i vår nordiska literatur.
Utgången från en vetenskap, som kärleksfullt medtager allt, för-
stod han, att den som vill skildra menniskor, icke bör agera
gud och ännu mindre skolfux. Förklara bör han, ty först när
ett lif är samvetsgrant framlagdt för oss, hafva vi rätt att döma.
Så såg han t. ex. i sitt fosterlands historia en egendomlig
qvinnogestalt, öfver hvilkens skiftande öden säkerligen mången
utan att begripa skakat på hufvudet. Då förklarade han Marie
Grubbe, med outtröttlig omsorg restaurerade han hennes historia,
och med ens begrepo vi 1600:talets hetblodiga, patriciska qvinna
och kunde draga lärdom af hennes lefnad. Eller han skildrade
Niels Lyhne, mannen, som hela lifvet i genom står och drape-
rar sig i en teatralisk riddarkappa, hopflikad af de vexlande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
