Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - Stockholms teatrar, af Claës Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mm RR RR rr SYRRA ET Vattna VR AOI NART
509
ideal af manlig kraft, tapperhet, värdighet, en stor fältherre med
ett berömdt namn, en person som äger det venezianska rådets
hela förtroende och det venezianska folkets beundran, och då
denne visar sig äga äfven de varma känslor, som tala omedel-
bart till hjärtat, måste en ung, svärmisk kvinna önska att varda
hans maka, smickrad af att dela hans berömda namn, tjusad af
att vara föremål för hans kärlek. Hon kan ej annat än glömma
hans utseende och att han tillhör en ras som föraktades i hennes
fädernestad.
Hvad som förnämligast kännetecknar denne Othello är hans
värdighet, hvilken icke gifver vika ens för hans naivitet, det
stora naturbarnets outplånliga arf, samt till och med ej alldeles
lemnar honom, då svartsjukan infinner sig och manar fram det
vilda sinnelaget, som ligger och rufvar under den civiliserade
ytan. Lidelsen, sådan mohrens vrede öfver den förmenta skymfen
och öfver en inbillad otrohet å makans sida framkallar den,
gifver sig luft i utbrott af raseri och hämdlystnad, men till och
med i detta utbrott har Rossis Othello något kvar af detta
herravälde öfver det heta, afrikanska blodet, som onekligen måste
finnas hos den som är vorden en förnäm man i Venezia. Detta
kommer för öfrigt fram i hvarje åtbörd, i hvarje tonfall hela
rollen igenom.
Andra Othello-framställare öfverlemna sig helt och hållet
åt ett till högsta möjlighet stegradt utbrott af fasansfull vrede
och däraf uppkommen mordlust. De tjuta och väsnas, rusa som
vansinnige öfver scenen och tyckas blott bekymra sig om att
träffa det allra högsta mått af raseriets obändiga styrka.
Rossis Othello är icke mindre ursinnig i grund och botten,
men han förstår beherska sig. ’Fältherrens värdighet lägger
band på afrikanens vilda kraft. Den senares förfärliga styrka
varder därigenom icke minskad, endast mera samlad, och in-
trycket af det hela blott djupare och mera gripande. ’ Man ser
tydligare än hos andre som utföra samma roll huru den arme
mannen lider ej blott genom att tro sin kärlek försmådd, då
han likväl vet, huru sant och uppriktigt han älskar, utan ock
genom den skymf som Desdemona förmenas tillfoga den högt
uppsatte mannens värdighet, hvilken ingen annan ännu: vågat
kränka.
Under det Jago först söker väcka misstanken hos Othello,
uttrycker Rossi med oupphinnelig finhet i åtbörder och minspel
huru omöjligt det skulle vara: att hans Desdemona kunde visa
sig honom ovärdig. Och huru kämpar han icke sedan mot den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
