Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - Stockholms teatrar, af Claës Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hennes företrädesrättigheter. MHäpenheten att ej mera vara en
alla beherskande despot växer förshvarje ny yttring af de otack-
samma döttrarnas missaktning, och aldrig har väl någon annan
skådespelare kunnat ens närmelsevis gifva ett sådant uttryck
åt en gränslös bestörtning, hvilken hos Rossis Lear framkallar
en lika gränslös förbittring, som öfvergår till raseri och bryter
ut i en gäckad faders förskräckliga förbannelse af de barn som
han själf förut orättvist gynnat.
Under denna genom sin verklighetstrohet öfvertygande fram-
ställning låter skådespelaren oss se, huru vansinnet alt mera
arbetar sig fram, och det är icke först genom” Lears antydan
till narren, att han visst blir galen, som man kommer att tänka
därpå. Rossi har redan långt förut förberedt oss därpå genom
åtskilliga af de mäktiga medel som stå denne skådespelare till
buds i ansigtspel, röst och åtbörder.
Hela framställningen är en fullt följdriktig utveckling af
en bland de intressantaste karaktärer som den säkre karaktärs-
skildraren Shakspeare någonsin skapat, men som skådespelare så
sällan förmå riktigt återgifva. I tredje akten får denna utveck-
ling ytterligare klarhet genom Lears då fullt utbrutna vansinne,
som skådespelaren tolkar på ett så gripande sätt, att väl aldrig
åskådandet af en verkligt sinnesrubbad kunnat under omstän-
digheter, som motsvara de af Shakspeare framstälda, framkalla
ett starkare intryck.
Då infinner sig hos åskådaren det tragiska medlidandet i
rikt mått. Man kan icke gilla den gamle, nyckfulle despotens
uppförande och i synnerhet hans hårda orättvisa mot Cordelia,
den enda af döttrarna som oegennyttigt älskat honom, men man
erfar likväl det varmaste medlidande med hans hjälplöshet, då
den yttre verlden icke längre står i sin verklighet för hans
omtöcknade hjärna. Naturens uppror, som författaren tagit till
hjälp och som på vår kgl. stora teater onekligen framställes så
illusoriskt man möjligtvis kan begära på en scen, är alldeles
icke nödvändigt för att stärka verkan af Rossis spel; det är
snarare störande, ty man vill ej se eller höra på annat än den
olycklige, gamle kungens famlande i vansinnets natt. Hvad
bryr man sig om blixt och dunder, då man har denne kung
Lear framför sig?
Huru sammankrympes ej vårt hjärta, allas våra hjärtan,
äfven gamle, förhärdade teateranmälares och granskares, då Lear
i sitt vansinne visar tillgifvenhet för en annan, om ock blott
låtsad sinnesrubbad och icke vill skilja sig från den »nakne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
