Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - Stockholms teatrar, af Claës Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GSE TERS RETT nt AA "on OA AR SE
SKA
majestätiska allvar, som man kan få se hos andre, i synnerhet
tyske skådespelare i samma scen, utan är från första ögonblicket
han visar sig den utlefvade, nästan fjoskige gamle mannen,
hvilken i nervös hastighet stapplar in på scenen, gör några
knapphändiga hälsningar med de darrande händerna och det
skakande hufvudet, ilar med svigtande ben så skyndsamt ål-
dringen förmår upp på tronen och kastar sig ned där samt
börjar” med retlig häftighet sitt tillkännagifvande om landets
delning och sin tronafsägelse. Ett sådant inträde skulle man
sannolikt aldrig ha tänkt sig, men då man ser det, tycker man
att just så bör det vara och icke på något annat sätt.
Därmed har man uppslaget till hela skådespelet, och kungen
är redan från den stunden föremålet för skådespelets tragiska
intresse. Hela scenen mellan honom och döttrarna får genom
skådespelarens snillrika framställning ’en prägel af sanning, som
hon, på ett annat sätt återgifven, svårligen äger. Goethe har
till och med kallat denna scen orimlig.
I tronafsägelsen och rikets delning ligger, så som tydligt
visar sig genom Rossis spel, icke så mycket en handling af en
vid regeringsbestyren trött, till åren kommen herskares berätti-
gade längtan efter hvila, utan mera en nyck af en genom
makten bortskämd, gammal, retlig despots åstundan att för till-
fället kasta af sig en besvärlig börda, hvars maktföreträden han
dock snart kommer att sakna, då han också” ångrar att han så
ohjälpligt släpt af regeringstömmarne. Genom Rossis framställ-
ning får man också klart för sig, att den fader, som offentligt
uppmanar sina barn till att täfla om hvilken af dem förmår
mest smickra honom, icke kan ha sina förståndsförmögenheter i
god ordning. Således får man redan från styckets första början
en aning om det vansinne som sedan utbildar sig hos Lear och
som kan ha sin grund endast i det öfvermått af maktfullkom-
lighet, som ett trälsinnadt folk så gärna tillerkänner: fursten
och som så ofta bryter ut i till full galenskap gränsande, -de-
spotiska nycker. Det är en sådan nyck som gör Cordelia arflös
och drifver Kent i landsflykt, öfvermodigt vrakar den sanna
tillgifvenheten och genom att pålägga dem en förödmjukande för-
ställning framkallar förhärdelse och hämdbegär i äfven mindre
själfviska sinnen än Gonerils och Regans.
Rossis spel i andra akten är i synnerhet utmärkt för den
mästerligt framstälda, alt mer ökade förvåningen hos Lear, då
han finner, att han med tronafsägelsen icke blott gjort sig fri
från. regeringens bördor och pligter, utan också gått miste om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
