Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - Stockholms teatrar, af Claës Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
520
barndom vistats flere år i Sverige och sedan under lång tid haft
tillfälle att umgås med svenskar, borde mer än de fleste andra
främlingar ha kunnat gå i land därmed — i fall detta någon-
sin kunde låta sig göra. Tänker man icke på språkbehandlingen,
måste man erkänna, att den tyske skådespelarens uppträdande
här var ganska intressant. Hans Uriel Acosta föreföll visserli-
gen något deklamatorisk, men det torde vara svårt att undvika
detta i en så uppstyltad roll. Hans Othello visade nästan ingen-
ting af den i Venezias tjänst utmärkte mohriske fältherrens
värdighet, hvilken däremot genomgick Rossis hela framställning,
men så mycket mera af det afrikanska naturbarnets naivitet.
Det var onekligen något rörande hos denne svarta jätte, som
kände sig så’ mild och glad därför att han älskade och funnit”
genkärlek, som så naivt visade sin förtjusning och icke lät störa
sig i sin bröllopsglädje ens då han stod anklagad inför höga
rådet.
Den Othello, som v. d. Osten lät oss se, var onekligen ganska
karaktäristisk, men ägde ej på långt när den förmågan att djupt
röra som finnes hos Rossis Othello, hvilket ej häller kan fordras,
ty den senare är en stor konstnärs skapelse. Hos v. d. Osten
fann man talangen, men använd mer till virtuositet än verkligt
konstnärskap 1 strängare mening. Det var med stor talang han
i första akten log och behandlade anklagelserna som en ren obe-
tydlighet, för hvilken det ej lönåde mödan att göra sig mycken
omak. Det var med ännu större talang som han i tredje akten
småningom öfvergick från fullt förtroende till misstroende och
därifrån till ursinnig svartsjuka. Men då man hos Rossi icke
med skäl kan framhålla några enskilda scener, utan alt är hel
och genomgående konstnärlighet, var det hos v. d. Osten nästan
blott dessa scener i första och tredje akten som rätt ådagalade
hans talang, då däremot spelet i hela senare delen af stycket,
då han rasade alt för häjdlöst, icke alt igenom gjorde intryck
af sanning och otvifvelaktigt var ej så litet uppskrufvadt. Skåde-
spelaren lade an på »effektscener», gjorde häftiga kraftansträng-
ningar och räckte därför: ej till i alt, hvarför slutet af rollen
icke häller kom i jämnhöjd med början.
Den som däremot var jämn alt igenom, det var hr Hillberg,
som i Jago fortfarande har en af sina förnämsta och mest lyc-
kade roller, och där de ofvan anmärkta felen visserligen finnas,
men medelst det för öfrigt förträffliga spelet ej märkas så mycket.
Genom hr Hillbergs goda medverkan föreföll framställningen af
skådespelet i sin helhet mera tillfredsställande på Nya än på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
