Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - Stockholms teatrar, af Claës Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
519
Fru Ulffs spel visade tillräcklig värma och gjorde karak-
tären och handlingen sanna genom fullständigt bannlysande af
hvarje uppskrufvadt känsloutbrott. Hennes spel lät oss hos den
genom sann kärlek ändtligen återlösta Marguerite se en djup
och öfvertygande sinnesrörelse. Man måste tro på den fallna
kvinnans förtviflan och på uppriktigheten i hennes uppoffring,
då man såg fru Ulffs framställning af den bekanta scenen i
tredje akten, med älskarens far, och det måste gå hvarje åskå-
dare till hjärtat, då Marguerite låter höra den tröstlösa öfver-
tygelsen, ett en fallen varelse aldrig mera kan resa sig, att Gud
kanske kan förlåta, men att människorna äro obevekliga. Den
scenen kan förleda till mycken öfverdrift, men däraf fann man
ej ett spår i fru Ulffs spel, hvilket för öfrigt var jämnt och
måttfullt, men tillräckligt lifligt hela rollen igenom.
Gutzkows »Uriel Acosta» är ett tämligen hållningslöst och
föga intressant skådespel, mera ett ihåligt deklamationsstycke
än ett karaktärsdrama. Det var i detta stycke som E. v. d.
Osten gjorde sitt första uppträdande i gästföreställningarna på
Nya teatern och visade sig vara en ganska talangfull skåde-
spelare, hvilken man såg med nöje, men hörde med plåga, enär
han utförde rollen på svenska, hvilket språk han Visserligen talar
rätt flytande, men hvars rätta uttal han ingalunda är mäktig. Hr
v. d. Osten skulle otvifvelaktigt ha gjort ännu större lycka, ty
lycka gjorde han onekligen, om han uppträdt på tyska. Vis-
serligen är det alltid störande att höra två språk samtidigt från
scenen, äfven om man förstår bägge, hvilket dock naturligtvis
ej kan vara fallet med alla eller ens med flertalet af dem som
bevista teaterföreställningarna, och det skall vara en så stor konst-
när som Rossi för att kunna genom själfva spelet göra sig fullt
förstådd; men ännu värre är att höra sitt eget språk rådbråkadt.
Därtill hade man godt tillfälle under v. d. Ostens gästspel här,
värst dock i Uriel Acostas roll. Vare sig att man redan hunnit
vänja sig vid det oriktiga uttalet och därför ej längre fäste sig
så mycket vid den förvända tonvigten eller att man fann bryt-
ningen mera naturlig i mohrens roll, men visst är, att den tyske
skådespelarens behandling af vårt språk föreföll de fleste icke
fullt så odräglig i »Othello», som i Gutzkows skådespel, och i
»Familjens olycksfågel, där gästen utförde en roll, hvilken be-
rättigar till ett uttal olika med omgifningens, hade man, såsom
det tycktes, nästan intet als att invända.
Ett vågadt och visst icke lyckadt företag var ’dock hr
v. d. Ostens uppträdande på svenska, ehuru han, som i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
