Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - »Hur man gör godt» (drama af fru Edgren), af Claës Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
684
Då Blanka begifvit sig bort, blir Svea stående och knäpper sakta
upp kappan samt lägger henne från sig, stryker sedan häftigt
af sig hatten och trampar på den, hvarefter hon kastar sig ned
på en stol, sätter händerna för ansigtet och snyftar högt. Det
är en i all sin enkelhet gripande scen.
Så slutar andra akten, otvifvelaktigt den kraftigast genom-
förda och mest dramatiska i skådespelet. Handlingen är vid
den aktens slut drifven så långt, att intresset spänts i ännu
högre grad, och man väntar med otålighet hvad som skall till-
draga sig i nästa akt. Höjdpunkten är ännu icke uppnådd,
men riktningen fullt uttryckt, och man afbidar handlingens yt-
terligare stigande. Detta inträffar ganska riktigt i tredje akten,
men dock icke ;så verksamt, som författarinnans behandling af
de två första akterna gifvit anledning att hoppas.
Kapten Wulf, Blankas fästman, gifver en lysande fest för
att inviga sitt nya, praktfulla hus, där han hoppas snart mot-
taga Blanka såsom brud. Under början till den festen varder
han dock genom Fritiof, som med några arbetare inträngt i den
praktfulla bostaden, blottad såsom Sveas förförare och innan
aktens slut är Blanka fullständigt upplyst om Wulfs karaktär
och om den ihålighet, som finnes under den lysande ytan i hela
sällskapslifvet omkring henne. Brytningen mellan henne och
Wulf synes oundviklig.
Denna handlingens kärna är dock insvept i så många biom-
ständigheter, att verkan betydligt försvagas. Akten upptages till
större delen af alt för långa samtal, dels mellan Blanka och Wuwlf,
dels mellan den senare och hans afskedade arbetare, och ehuru
dessa samtal onekligen äro af stort intresse, enär de beröra
vigtiga samhällsfrågor, så att man läser dem med deltagande,
torde de dock icke göra samma goda verkan på scenen. Det
dramatiska lifvet saknas. Förf. har i denna akt alt för myc-
ket vidgat ramen kring sitt egentliga ämne och därigenom
skadat det goda perspektivet. Man föres in på förhållandet
mellan arbetsgifvare och arbetstagare, hvilket visserligen icke
är mindre lämpligt för dramatisk behandling än många andra
ämnen, men som åtminstone i detta stycke, där förf. utgått från
något som egentligen icke rör detta spörsmål, försvagar den
fasta samverkan mellan de särskilda scenerna, som är ett oefter-
gifligt vilkor för ett skådespel.
Förf. har här användt arbetarefrågan, väl icke så mycket
för frågans egen skull, som ej mera för att låta den medverka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
