Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - »Hur man gör godt» (drama af fru Edgren), af Claës Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flicka. Lika väl förstår han sig på arbetarne och handlar i
deras bästa intresse, då han förbjuder dem att tänka på egen
hand och att försumma kyrkogången. Själf bryr han sig ej
det ringaste om religionen, ty han hör ju till den bildade klas-
sen, men »folket> måste ha religion, så vida samhället skall
kunna äga bestånd. En sådan herre handlar just så som
det framställes i detta skådespel. Det är på det sättet han
gör godt.
Hvem känner ej baronen och friherrinnan, icke såsom in-
nehafvare af dessa adliga titlar, ty de göra intet till personen,
men med de angifna karaktärsegenskaperna? För att ett af
baronens utom äktenskapet födda barn var vackert, skulle det
göras till en rodocka, styras ut i granna kläder och smekas
och lekas med — och så får barnets syster, som har samma
rätt, förgås i elände. Och hon är ändå icke den enda. Han
har, säger man, flere barn, som kanske bli förbrytare, tjufvar,
alt möjligt. Öch en sådan far är likväl aktad och ansedd, honom
kallar man en. ädling, en äkta riddersman. Och hans hustru,
som vet af alt sammans, hon är med i välgörenhetsbasarer, och
alla tala om, hur mycket godt hon gör. Själfviskhetens tillfreds-
ställande genom föga ändamålsenliga, ej sällan skadliga barm-
hertighetsverk får gälla såsom höjden af godhet.
Det är just emedan sådana människor finnas, emedan det
är så godt om dem, som förf. skrifvit sitt varnande skådespel.
Detta torde utan tvekan kunna inses. Med samma förmåga att
rätt träffa personligheter har förf. framstält Blankas mor, den i
sin ungdom lättsinniga, på äldre dagar psalmsjungande kvinnan,
hvilken försjunkit 1 lättja och liknöjdhet, samt dottern Svea, den
redan djupt fallna. De äro, ty värr, såsom vore de hemtade rakt
ur eländets kyffen. Äfven här är det, såsom, ty värr, alt för
ofta, en :man ur de s. k. »bättre» klasserna som varit första or-
saken till eländet, men också .om en kvinna af »folket> faller
för en man af sin egen klass, hvilket ju icke är omöjligt, ej
ens alldeles ovanligt, så torde sällan en man af de »bättre» vilja
räcka henne en hjälpsam hand för att draga henne ur dyn. Väl
stjälpa, men icke hjälpa, detta är den, om också icke uttalade,
dock alltid följda grundsatsen, det som ingen anser sig behöfva
ens blygas för, mycket mindre fördöma.
Huru riktigt äro icke basardeltagarne skildrade! Hvem kän-
ner ej igen dem? Icke kan någon af ålla de i stycket uppträ-
dande personerna kallas typisk, men ej: häller undantlagsmänniska.
De äro som »folket är mest». Skulle man icke känna igen sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
