Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Guldägget, som glashönan värpte, novell af Ernst Arpi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
703
Du hade fått i boden fem säckar rågmjöl och resten
af beloppet fick du kontant af mig här på kontoret,
Jag mins det så väl, som om det varit i går.
Nåh, har det ännu inte klarnat i skallen på dig?
Konsuln: hakade fast sina gnistrande ögon i Sven
Jonssons bleka anlete.
— Ah nej — åh nej, sade Sven Jonsson med skälf-
vande stämma — jag har inte skrifvit det der namnet.
Jag låg sjuk den månaden, det kan jag skaffa tjogtals
vittnen på.
-— Inbillar du dig, att jag tror dina vittnen, skrek
konsuln. För ett halfstop bränvin kan man köpa alla
tjärböndernas själar.
Ellers tror.du- kanhända, att jag "sjelf skrifvit: dit
namnet, hvad?
— Ne—ej — det tror jag då inte — men —
— Men -— men, det är så, att jag — misstänker —-
— Men? Hvad?
— Ola — bror min, stönade Sven Jonsson.
<= Brör din, skrek: konsuln, pfor GM: simmar au Jen
bror; Jet har jag aldrig vetat: om,
-— Ja — och ser konsuln, han och jag, vi ä tvil-
lingar. Han har inte varit hemma på två år — har ar-
betat vid jernvägen i Norrland — men i julas kom han
tebaks rent utfattig med en sjuk käring och tre ungar.
— Liknar han dig mycket?
— Ja, han ä så lik mej, att mor knapt kunde skilja
oss åt, förrn han fick ett ärr öfver ögat.
— Ett ärr, hm, nu mins jag det der ärret, nu mins
jag det!
Tumsbredt och långt som en lillfinger. >»Det var
ett stygt märke, Sven Jonsson», sa jag, »det ärret har
jag inte observerat förut>.
Och då log han och sa”
»Det hugget höll på att ta lifhanken.>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
