Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Guldägget, som glashönan värpte, novell af Ernst Arpi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej RA
720
STAR; Jesus — en sådan blixt!
Hon böjde hufvudet ner, slöt ögonen och räknade
halthögt: S
— Ett — två — tre — fyra — fem —
När hon väl sagt fem, kom knallen: Den var:så
våldsam, att den stora rutan skallrade, och bakelsefatet
klingade mot flaskan.
— Rakt öfver hufvudet på oss, hviskåde konsulinnan
likblek och kröp bort till konsuln, mot hvars skuldra
hon gömde hufvudet.
Blixt följde på blixt — den ena skarpare än den
andra — och åskan dånade ohyggligt. ;
> Lika uppskrämd som frun, lika lugn tycktes konsuln.
— Hvilket magnifikt skådespel! utbrast han gång
på gång, under det att han mumsade ner bakelse efter
bakelse.
Regnet föll, som om alla himlens slussar varit öpp-
nade.
Det bullrade och smackade i bleckrännorna,: och
det hvitskummiga vattnet sprutade långt ut på trottoaren.
Rännstenarne, hvilka varit alldeles uttorkade; fyldes
med en bred ström, som forsade ner för den sluttande
gatan, ryckande med sig spånor, pappersbitar, halmstrån
och allt hvad den kunde komma öfver.
Mjölet, som tjärbönderna köpt, började blifva klister,
och regnet trängde genom de tunna sommarkläderna
in på bara kroppen, kylande som ’is’ på den svettiga
huden.
Skriken, skrålet och tjuter dogo så småningom
bort, och under tystnad passerade karavanen öfver For-
sabron.
Ack, om det ändå varit Sunnerbodabron, men det
var långt hem — sju mil — och vägarne voro så olän-
diga som i en ödemark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
