Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Den uppgående stjernan. Några drag ur Christine Nilssons ungdom, af Frithiof Cronhamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(98
varit och hört den redan namnkunniga landsmaninnan. Man
måste till sist gifva vika för deras enträgna yrkanden. Nu
anlände de kungliga: drottning Lovisa, enkedrottning Josefina,
hertigen och hertiginnan af Östergötland samt prinsessan Eugenie
jemte en talrik uppvaktning.
Konserten tog sin början. Inne i artistrummet stod afto-
nens debutant, omgifven af välvilliga tanter, sysselsatta att lägga
sista handen vid hennes toalett. »Är du rädd?» frågade man.
»Nej visst inte! Hjertat bara bultar litet, — känn, känn! —
men det går nog öfver, bara jag varit framme och helsat på
publiken!» Och så skedde ock.
När de sista tonerna af Hummels septett förklingat, visade
sig på estraden, ledd vid Berwalds arm, den blifvande prima-
donnan: en liten smärt sextonåring, med blonda lockar och un-
derbart ljusblå, själfulla ögon, iförd en hvit låghalsad tyllklädning.
Hennes hållning egde en allvarligt majestätisk värdighet, som
stod i en lustig kontrast till hennes år och utseende för öfrigt.
Sedan hon framskridit till estradens midt, gjorde hon en ytterst
gravitetisk nigning för det månghöfdade odjuret, det der ock pu-
blik kallas — en nigning så efter alla etikettens regler, att
sjelfvaste »hoffruntimbret> knapt skulle gjort den bättre. Men
hur kom det sig att den unga damens armar och händer, som
annars voro så röda, nu sågo helt mjellhvita ut? Jo, tyst för
all del, men de hade bestrukits med — pomada, hemtad från
närmsta apotek.
Nu började hon. Det var en liten tillfällighetssång af Ber-
wald med ord af Wilhelmina Stålberg af följande rätt karak-
teristiska innehåll:
Intill konstens tempel jag
Tveksamt närmar mig i dag;
Ljusen, man der skimra ser,
Locka mig allt mer och mer.
Men ack! de blända mig också.
Månn” jag väl skall tillbaka gå”?
Skall bygdens dotter vända om”?
Nej — sångens engel ropar: kom!
Glad jag lyder denna röst.
Känslan hviskar i mitt bröst:
Hvarje fågel sjunger ju
Himlens lof — hvi tvekar du?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
