Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - August Strindbergs »Utopier i verkligheten», anmälda af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
802
dem så moget föremål som Ivan? Författaren sjelf är må hända benägen
att urskulda sig med Anna Ivanownas ord: »Jag kan icke alltid se sa-
kerna från de nya synpunkterna». En annan kan endast svara att kon-
seqvens icke är författarens starka sida — en iakttagelse, till hvilken
boken för öfrigt på flera ställen ger anledning.
Det har vid det-nu sagda ej så mycket legat mig om hjertat att
gifva en allsidig skildring af bokens innehåll som fast mera att fram-
hålla i hvilka hänseenden den ger vinkar om nya kosor för författarens
rastlöst vankande ande. Och öfvertygad att böcker lika litet gifvet få
antagas innehålla just hvad författaren velat säga, som man kan lita på
att magnetnålen alltid visar mot nordpolen, har jag af många omstän-
digheter trott mig berättigad att sluta att just i detta arbete en miss-
visning förefinnes. Oaktadt de många stridfärdiga utgjutelserna har
det förekommit mig som om Strindbergs mycket långa »Sturm-und Drang-
period» nu lackade mot sitt slut och som om »Utopier» må hända skulle
bilda afslutningen af densamma; det synes mig som om författarens
lynne, mera än hans åsigter, på grund af inflytanden, om hvilka jag icke
har någon kännedom, ej ens en gissning, vore underkastadt en väsentlig
omdaning, och det enär vi i detta arbete möta honom väl icke mindre
revolutionär än förr, men mindre retlig, väl icke mindre ny och dristig,
men säkrare på sig sjelf och i följd deraf aktningsfullare mot andras
känslor och ädelmodigare mot sina fiender.
Märgen i Strindbergs författarskap har alltid varit och är fortfarande
ett hyperrevolutionärt patos. Han har från sin ungdom förnummit ett
plistbud i sitt inre att i sin mån deltaga i det stora nydaningsarbetet.
Redan af skådespelet »Mäster Olof framgår att författaren är med-
veten om ett på honom hvilande ansvar. I det samtal mellan Olof och
Lars, som inleder dramat, utbrister den förre: »Jag känner huru jag
vill qväfvas, då jag tänker på detta arma folk, som suckar efter för-
lossning. De ropa efter vatten, lefvande vatten, men der fins ingen
som har något att ge.
Dialogen fortsättes på följande sätt.
Lars.
Rif ner det gamla murkna huset först, det kan du! Herren sjelf
skall bygga dem ett nytt.
Olof.
Men då bli de utan tak öfver hufvudet en tid.
Lärs.
Då få de åtminstone frisk luft!
Olof.
Men att röfva ett helt folk på deras tro; de skola förtvifla.
Lars.
Ja, de skola förtvifla!
Olof.
Men man skall ropa ve öfver mig och smäda mig och dra mig
inför de öfversta.
stag — -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
