- Project Runeberg -  Ur dagens krönika : Tidstaflor/Månadskrift för skönliteratur, teater och politik / 1885 /
801

(1881-1891) [MARC] With: Arvid Ahnfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - August Strindbergs »Utopier i verkligheten», anmälda af Karl Wåhlin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

301

af ingripande betydelse. Strindbergs gamla slagord »kulturen» är sålunda
icke kongruent med hvad han kallar öfverkulturen och ännu mindre
med hvad han numera innefattar under begreppet kultur.

Märkligt är hvad Strindberg har att säga om toleransen, helst detta
utgör en skarp kritik på ett och annat, som tidigare flutit ur hans penna.
I berättelsen »Återfall>», som skildrar nihilisten Paul Petrowitschs och
hans familjs Lif i landsflykten, omtalas huru Pauls hustru kommer och
ber sin man, att deras nyfödde lille gosse skall få bli döpt. Detta be-
dröfvar Paul, men han förmår icke neka henne det. Under det att
modern är hos presten med barnet, sitter Paul hemma och grubblar på
hvad han skall svara, när Anna en gång ber att få sätta barnen i skola —
»i skola, der de skulle lära sig bli lika dåliga som han en gång var». —
»Han, som sökte samvetets frihet åt alla, skulle börja med att göra våld
på hennes samvetsfrihet! Nej! Men gjorde han det icke, då skulle ju
aldrig det börja, det nya, som skulle komma! Och gjorde han icke början
med sina barn, hvem skulle då börja? Jo, han skulle fortsätta att ar-
beta för det helas förändring, meningarnes förändring, så skulle de nog
komma efter de andra. Och hoppet att få börja med de sina måste han
lemna 1 sticket för det helas skull. Så skulle det bli.> Aldrig förr har
Strindberg visat prof på en så. finkänslig uppfattning af deras skyldighet,
som kämpa för samvetsfrihetens grundsatser, att i sina egna åtgöranden
undvika allt som kan få namn af tvångsåtgärder. Reformerna måste
genomföras i kärlek och öfvertygelsen måste bana deras väg.

I sammanhang härmed står författarens tvifvel på möjligheten af
de förestående omstörtningarnes genomförande i vår tid — ett twifvel,
som i berättelsen »Ofver molnen» får ett gripande uttryck, då den döds-
sjuke skriftställaren uppe på alpsanatoriet i ett samtal med sin forne
medtäflare om allmänhetens ynnest utbrister:

»O, här stunda: tider, Henri! : Ol! strider! Men stora strider, ’ der
slägten skola ge sina lif, icke små, der man tog lungsot för att konima
i en akademi. Vi få icke se det nya, icke mina barn, ty de skola draga
genom öknen och lära sig bli nya fäder och nya mödrar, de skola lära
sig glömma, de skola lära sig tänka nya, friska tankar, och så dö i ök-
nen. bland hvitnade ben, fallna pelare och grushopar, men deras. barn
skola kanske se Kanaan, der mjölk och honing skall flyta för alla.

Slutligen har Strindberg gjort ett rön, som för hans blifvande för-
fattarskap är af stor betydelse — ett rön, som på ett ställe i boken tar
formen af en fråga: »är det icke synd om menniskorna?» säger han;
»äro de icke: värda att älskas?» Han tyckes ha insett att ingen men-
niska är så ond, att icke någon försonande sida kan upptäckas hos henne,
att brottet är sitt eget straff och att det illa höfves en menniska att
lägga sten på nästans börda. När f. d. nibilisten, nu mera kaptenen i
hans kejserliga majestäts gendarmeri Ivan under gammal vänskaps mask
smyger sig in 1 Paul Petrowitschs hem: och då han blir afslöjad, stam-
mar något om hustru och barn och att »man måste lefva» samt låter
förstå att han är olycklig i sin nya roll, har hans nya forne kamrat ej
ett förebrående ord till honom, spionen; han säger blott tankfullt: »att
man måste lefva, det tror jag ej; ett är visst; att vi måste dö». Ja,
författaren låter Paul — mot all rimlighet — försäkra Ivan att han icke
föraktar honom, och Ivan får gå utan att ett hår krökes på hans hufvud.
Hvarför icke låta Paul, som nyss förut hållit ett försvarstal för det po-
litiska" lönmordet, begagna tillfället att tillämpa sina idéer på ett för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:30:41 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urdagkron/1885/0835.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free