Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - August Strindbergs »Utopier i verkligheten», anmälda af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
305
kildring, hvars sammanhang med berättelsen för öfrigt är svårt att för-
klara; i »Aterfall» den hänförande målningen af Pauls rosenplantage och
skildringen af foglarnes morgonqvitter, samt i »Samvetsqval» den ypper-
liga trädgårdsexteriören.
Vid användandet af liknelser ådagalägger författaren stor fyndighet
och koncis kraft. - Följande för honom mycket karakteristiska exempel
må tjena som ett bevis derpå. Han satiriserar öfver skriftställarnes ve-
dertagna rätt att meddela hvad de erfarit af andra med anspråk att få
det betraktadt som något eget: »skalden gör som boaormen: han drar
sitt slem öfver bytet och så är det hans. Han spinner vackra nät, ur
sig sjelf, heter det,’ men ingen såg, hur många flugor han sög ur först.»
Strindbergs diktning har förut mest påmint om koltrastens toner,
sådana han sjelf beskrifver dem: starka, mjeltsjuka, ostämda.
Men i samma mån som erfarenheten mjuknat hans lifsuppfattning,
har hans stil erhållit en varmare och mera fyllig klangfärg, liknande
den hos en konsertflygel, hvars anslagshamrar äro öfverklädda med
dubbel fit.
Gång på gång har under läsningen af »Utopier i verkligheten» en
scen ur Mäster Olof runnit mig i minnet. Olof har haft sin dust med
munkarne vid moderns dödsbädd, han har förhindrat dem att läsa sina
messor och modern har dött under förbannelser öfver sin gudlöse son.
Olof inser för sent, till hvilken hjertlöshet hans nitälskan drifvit honom, och
under inflytandet af en ångerfull stämning går han bort och tänder de
vigda ljusen, som till en försoningsgärd åt den aflidna. Lars inträder och
utbrister förvånad: »hvem har stält till de der ceremonierna?» Brydd
och förlägen svarar Olof: »jag var svag ett ögonblick.» Men Lars, som
förstår bevekelsegrunden, går fram och fattar hans händer. och ser
honom 1 ögat: »du var ändå en menniska! Tack för det!»
Karl Wåhlin.
Ur Dagens Krönika. V. 9—10. SV)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
