Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Några ord om våra dagars konst (med anledning af opponenternas utställning) af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ogiprlikkanesensnosenn
bl
874
på det närmaste dermed, att skulpturen i våra dagar allt mer
ryckts in under en målerisk synvinkel. Att här motivera be-
rättigandet i detta sträfvande skulle vålla en allt för vidlyftig
digression. Vare det rog sagdt att liksom, enligt Ibsens ord,
diktningens uppgift i vår tid är att flytta råmärken, kanske äfven
samtidens bildande konst har ett liknande värf att fylla.
Ett negativt, men derför ej mindre belysande drag hos
Opponenternas utställning var bristen på taflor öfver så kallade
stora ämnen. Söker man nu få besked om hvad som menas med
detta talesätt, har man visserligen rätt att bli förvånad, då man
hör att till sådana räknas Gustaf Vasa, som låter slå sönder ett
par vinfat, men icke t. ex. en moder (n. b. af underklass) vid sin
dotters sjukbädd. Men om den öfliga frasen härvidlag är minst
sagdt missledande, är det faktum, som dermed åsyftas, icke dess
mindre oförnekligt. De stores historia har upphört att intressera
konstnären, som deremot finner en mångfald af ämnen i de
många undanskjutnes och obemärktes existenser. Han skildrar
icke längre undantagsmenniskan, utan genomsnittsmenniskan, den,
som ’ han alla dagar kommer i beröring med. Han skildrar sin
moder, sin hustru, sina barn, syskon och vänner. Dessa men-
niskor, som han oupphörligt ser på nära håll och längesedan
känner i grund och botten, ger han oss i genreartade situationer,
sådana de gå och stå i lifvet; högtidskläderna äro lika gifvet
bannlysta från dessa framställningar som den ansträngda och
högtidliga minen och det ceremoniösa framträdandet. Det cen-
trala i personligheten kommer: derigenom så mycket mera till
sin rätt. Fransmannen har en träffande benämning för denna
konstriktning; han kallar den Vart intime.
Äfven inom landskapsmålningen har den intima konsten nu
större utrymme än förr. Man fordrar ej mera stora linier och
»komposition» ; man är tillfredsstäld, om konstnären meddelar
åskådaren ett en gång af honom upplefdt intryck. Härtill kan
ett mycket ringa och i mångas ögon fult eller obetydligt: stycke
natur lemna material. Allt som denna riktning trängt igenom,
har »arrangementet» fallit i kurs: Det har här intet utrymme.
Liksom ’ skulpturen "allt mer tenderar åt det måleriska, så
förflyttas - målningens tyngdpunkt i samma mån från teckningen
till koloriten — detta icke så att förstå, som skulle man vårds-
lösa teckningen, utan så, att man låter koloriten taga vid der
teckningen slutar och omgifva denna, såsom huden omgifver ske-
lettet och musklerna. Man aktar sig för att betona en kontur,
som ej finnes till i verkligheten; man låter luften spela fritt
key Sn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
