Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Några ord om våra dagars konst (med anledning af opponenternas utställning) af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
875
kring föremålen, låter dem ’än badas i solljus, än dränkas i
dimma; skuggorna, som förut med sina kompakta, mörka massor
bildat en skarp kontrast mot målningens ljuspartier, hållas nu
lätta, luftiga och genomskinligt färglösa. Framställningen af klär-
obskyr och luftperspektiv har i våra dagar gjort oerhörda framsteg.
Bland alla de invändningar, som riktas mot nutidskonsten,
är ingen grundlösare, ingen förhatligare och ingen mera ihärdigt
idislad än den om Paris-schablonens ytlighet och om det indivi-
dualitetens osgjelfständiga uppgående i ett konventionelt chic, som
skulle vara följden af en anslutning till »den franska riktningen»>.
Pariskonsten är dock i våra dagar intet annat än hela verldens
konst: Till Paris samlas talangerna från östan och vestan, från
norr och söder. Ingenstädes äro doktriner af hvad slag de vara
må så illa anskrifna. Ingen riktning har der öfvertaget öfver
de andra. Icke Bouguereaus »peinture savante», icke Collins
skulpturala eller Puvis de "Chavarnes” visionära målning, icke
traditionerna från. Regnaults korta och glänsande bana, icke det
af Jules Breton och PBastien Lepage så väl förvaltade arfvet från
vägbrytaren Millet, icke de nyligen bortgångne store impressioni-
sterna de Nittis och Manets lifsverk har någonsin lagt selar på
de unga talangerna, och om någon tagit sig före att svinga ferlan
mot de ohörsamma, har detta snarare väckt löje än fruktan. Dessa
riktningar, af hvilka en och hvar, derest den blefve allenaher-
skande, snart nog skulle vålla slentrian och försoffning, neutra-
lisera nu på ett välgörande sätt hvarandras ensidigheter.
Bästa vederläggningen af påståendet om Pariskonstens stereo-
typa karaktär innebär kanske det förhållandet att när helst en
ung målare röjer friskhet, bravur och en omedelbar naturuppfatt-
ning, man får höra sägas att han målar parisiskt, oaktadt han
kanske aldrig varit i Paris. I många fall är åskådaren så van
vid häfdvunna framställningssätt, att han i detta omdöme in-
lägger ett klander. Konstnären fattar det i hvarje fall som
beröm.
Under det att numera ingen sakförståndig nekar att den
moderna konsten på fakturens område gjort storartade framsteg,
är deremot den: invändningen ofta hörd, att denna konst saknar
ett djupare tankeinnehåll. ’Naturligtvis är det icke meningen att
detta skall gälla utan undantag; så länge sådana konstnärer ännu
lefva och verka, som Laurens, »dödens målare», Alma Tadema,
hvilken med en Flauberts intuition rekonstruerar de antika civi-
lisationerna, Vereschagin, hvars hela produktion: är en glödande
protest mot krigets upprörande barbari, och Munkacxy, som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
