Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Norges så kallade »eröfring» år 1814, af Kristian Winter-Hjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde komma i fiendens händer ; men derigenom skulle
ingenting vara förloradt, då konungen, folket och hären
höllo ut. Endast en mycket liten del af Norge skulle vara
i svenskames makt och nordvest om Kristiania skulle snart
den jemnvigt vara uppnådd, som måste försäkra
norrmännen om seger. Naturligtvis uteslöt ej denna krigsmetod
att fienden genast vid gränsen mötte ett hårdnackadt
motstånd o. s. v.»
Författaren berättar dernäst om de framgångar och de
motgångar den svenska hären hade, innan norrmännen
drogo sina trupper inom sin egentliga försvarsiinie, nämligen
bakom Giommens elf. Svenskame hade lyckats öfverraska
och taga Fredrikstad, hvars kommendant tappade hufvudet,
men Vegesack låg bunden vid fästningen Fredriksten, hvars
tappre kommendant Ohme ingalunda tänkte på att
öfvér-gifva platsen, och vid Lier och Matrand hade norrmännen
segrat öfver Gahn. Emellertid hade hären nu dragit sig
bakom Glommen.
Författaren beskrifver dernäst Karl Johans
angrepps-plan och fortsätter:
»Betrakta vi hvad som hittills skett finna vi, att
svenskame hade öfverraskat norrmännen, men att de, när
intagningen af Fredrikstad undantages — och med den var
det så sin egen sak — ej hade vunnit seger eller troféer.
Deremot hade Karl Johan sett norrmännen hastigt samla sig,
blifva synliga och gå, och för honom, den gamle och
för-sigtige marskalken, voro kommando och beräkning hos
motståndaren egenskaper, som i hans ögon gjorde den
fiendtliga hären mera fruktad än om den hänsynslöst hade
störtat sig i elden och förblödt i strider, hvilka öfverstego
dess krafter. Dertill beredde honom redan Fredrikstens
belägring ett hårdt arbete.–-— Karl Johan såg
framför sig ett långt, allvarligt krig, hvilket han dessutom ej
kunde föra igenom med egna trupper, och hjelptruppema
voro ännu ej på väg. Då beslöt han sig för första gången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
