Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Norges så kallade »eröfring» år 1814, af Kristian Winter-Hjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad som i detta ögonblick tvingade b&de Sverige och
Norge att noga öfverväga, om det ej, var bättre att taga
hvad som för ögonblicket kunde uppnås framför att vädja
till krigslyckan, det var å ena sidan garantimakternas
hållning och å andra sidan det osäkra tillståndet i Europa samt
den annalkande wienerkongressen.
Ryssland, England, Österrike och Preussen hade
garanterat Sverige besittningen af Norge. Med Sverige ensamt
kunde Norge kämpa med hopp om framgång, men
omöjligt mot Europa. Och kommissarierna hade ej ingifvit
norrmännen mycket hopp. Om man den ena dagen hoppades,
så nedslogs hoppet den andra dagen. Men å andra sidan
fann svenska regeringen, och i synnerhet Karl Johan,
garantimakternas hållning mycket egendomlig och tvifvelaktig.
Det var egentligen endast Ryssland som Karl Johan trodde
sig någorlunda kunna lita på, men äfven här hade han
under de för handen varande omständigheterna många om
och men att taga hänsyn till. Han hade lärt känna dessa
makters obenägenhet att göra annat än det minsta möjliga
för att uppfylla garantien. I synnerhet under fälttåget i
Tyskland och invasionen i Frankrike hade Karl Johan,
visserligen till en stor del genom sitt dubbla spel om Sveriges
och Frankrikes kronor, haft anledning erfara, att
vinden lätteligen kunde vända sig. I England var dessutom
oppositionen, deribland en prins af konungahuset, mycket
entusiastisk för Norges sak.
Wienerkongressen stod äfven för dörren.
•Legitimitets-principen ville återföra allt till det gamlai med undantag af
hvad som stormakterna sjelfva skulle tillskansa sig. Att
den till tronarfvinge korade napoleonske marskalken fann
denna situation farlig för sig, kan ej förvåna någon, men den
var äfven mycket ogynsam för Sveriges anspråk enligt
Kieler-traktaten. Om makterna beslöto att mot något slags
ersättning till Sverige återförena Norge med Danmark, skulle
kanhända Ryssland ensamt ej mäktagenomdrifva Sverigesanspråk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
