Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Pappa. Svensk originalberättelse, af Ernst Arpi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lampan, ty han visste, att den belysningen förhöjde
skönheten i hans regelbundna, qvinligt fina ansigte.
Värden och konsulinnan voro de som höllo målron vid
makt, under det att Anna Liberg deremot blott d& och då
kastade in ett enstaka ord i samtalet Borgmästaren
förstod att alltid föra konversationen in på literaturens
område, der han rörde sig med stor bravur. Af döda svenska
författare kunde han ej nog prisa Tegnér, Franzén och
Talis Qvalis; af lefvande älskade han mest C. D. af Wirsén
En gång sporde konsulinnan, om han läst »Röda
Rummet». Hon hade hört talas så mycket om den boken, då
hon sist var i Stockholm.
Jo, det hade han.
Och så frågade hon, hvad han tyckte om den.
— Illa, fasligt illa, sade han. Den boken är en
skandal för svenska literaturen. Sådana cyniska skildringar, som
förekomma der oupphörligt, måste uppröra hvaije sedlig
känsla. Det förundrar mig verkligen, att höga vederbörande
ej åtalat boken.
Ibland läste han upp dikter af sina älsklingsförfattare.
Anna Liberg, som tyckte att poesi var tråkig, gäspade.
Konsulinnan deremot, hvilken svärmade för poesi (hon hade
ett album, hvari hon skref in de dikter, som särskildt
tilltalat henne) lyssnade med återhållen andedrägt på de
välljudande strofer, som strömmade ut öfver borgmästarens
läppar.
En dag deklamerade han Talis Qvalis dikt: »Mitt döda
barn». Hans ögon voro fuktiga, hans stämma skälfde af
undertryckt rörelse, och när han lade boken ifrån sig, runno
tårar ner för de- glödande kinderna och hängde«— så tyckte
åtminstone konsulinnan — som stora daggdroppar i de
guldglänsande mustacherna.
— Bra vo! utropade konsulinnan och klappade i sina
små händer. Det var det skönaste, jag hört på länge.
»Det fins ej sinne så förslitet,
Som qj har barn aögat kärt,
Det fins ej barn, om än så litet,
Som ej år millioner värdt.»
— Ah, det är verkligen vidunderligt vackert! Ni måste
låna mig den der boken, så att jag kan få skrifva af »Mitt
döda barn.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
