Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Pappa. Svensk originalberättelse, af Ernst Arpi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dade mål efter mål, ty alla ville vara närvarande under
ran-sakningen med Svarta-Katrina, som stod anklagad for att
ha misshandlat ett fosterbarn så svårt, att döden följt
Då sent omsider Svarta Katrina fördes in af en
vakt-konstapel, riktades alla ögon mot den anklag&de. Det var
en lång, mager, kutryggig, mörkhyad qvinna. Den slöa
blicken gled öfver den hviskande folkhopen, och ett
småleende lade sig kring de tunna, hopbitna läpparne, ett
småleende, som satt q var, medan borgmästaren under
dödstystnad läste upp anklagelseakten.
Sedan detta var undanstökadt uppmanade han henne att
redogöra för sina lefnadsöden.
Häftande blicken fast vid spetsen af den venstra skon,
böljade hon berätta. Rösten var dof och så entonig, som
om hon läst öfver en lexa.
Hon var född 1849 eller 50 — hon kunde ej så noga
säga hvilket — i Asperyd. Mor hennes hette Anna Larsson.
Fadern visste hon inte namnet på, men någonting fint var
han, det hade mor hennes sagt flerfaldiga gånger.
— Då mor blef med barn, brydde han sig inte mera
om henne, och i det fallet var han lik så många andra fina
herrar.
— Inga reflexioner, sade borgmästaren kärft, håll er
bara till saken!
— Mor skämdes så fasligt öfver olyckan hon råkat ut
for, och derför så flytta’ hon hit till sta’n, och här har jag
väl kommit till verlden. När jag va* fyra år gammal gifte
hon sej med en sjöman som hette Blad. — — —
Hon drog andan ett slag och flyttade blicken från
spetsen af den venstra skon till spetsen af den högra samt
redogjorde något för sina senare lefnadsöden och hur hon
med tiden försörjt sig med att fostra upp barn.
Vittnena kallades nu fram. Det var en ung, kraftigt
bygd sjömanshustru och hennes gamla mor, hvilka båda
bodde i Svarta-Katrinas hus. Med skälfvande stämma svuro
de vittneseden, och så berättade de bredt och omständligt,
hvad de hade att omförmäla. Det var ohyggliga saker, som
kommo i dagen. Svarta-Katrina hade misshandlat barnet pä
det mest barbariska sätt, sedan modern dött. Fadern,
hvilken lemnat pengar en gång för alla, hade aldrig sett till det.
Borgmästaren var likblek, och kallsvetten perlade i stora
droppar fram på pannan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
