Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Vår konstitutionella utveckling efter 1865, af Fritz Krook - II. Regeringen och riksdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ursprung, undvek man försigtigt att så uttrycka 9ig. I stället
hafva sträfvandena allt sedan gått ut på ett ensidigt ökande af
denna sist nämnda makts befogenhet, utan att man visat sig lika
angelägen om att förse sig med motsvarande garantier för att
makten icke skulle komma att missbrukas. Det kungliga
prero-gativet blef ett slagord/ desto lättare att bruka, som dess
betydelse aldrig varit klart bestämd. Och det bar som bekant också
blifVit brukadt både på det ena ocb det andra sättet.
Orefve Arvid Posse, som var den förste att med Öppen
stats-mannablick öfverskåda en sida af sakernas ftya läge efter
representationsreformen, var egendomligt nog också den förste att med
betydligt mindre klarsynthet upptaga frågan om den form det
kungliga prerogativet för framtiden skulle komma att få. Den
första kammar-riksdagens förhandlingar hafva knapt kommit väl
i gång, innan han manar på regeringen att ioke lenma
obegag-nadt det initiativ, hon måste hålla oförkränkt i sin hand, »så
vida det konstitutionela. samhällsskicket skall till landets lycka
och gagn utvecklas». Egendomligt nog tyckes ingen förskräckt
stämma hafva afbrutit den ädle grefven med att ängsligt ropa:
parlamentarismen är lös! . Ty i sjelfva verket var ju just detta
ingenting annat än ett öppet proklamerande af parlamentarismens
grundprincip. Samma tal har oekså sedermera utan påminnelser
fått föras från andra håll, och man har lfitit sig det väl bekomma.
Men saken är, att detta tal endast rör den ena sidan af
parlamentarismens väsen, så att säga den belöning, hvilken i ooh med
det parlamentariska styrelsesättet tillfaller den regering, som till
sitt ursprung och sina sträfvanden står i en organisk förbindelse
med representationen.
Man lemnar icke den parlamentariska minittérens prerog&~
tiv åt en regering, som icke erkänner sig bunden af några deo
parlamentariska ministérens förpligtelser. Deremot ligger det i
sakens natur och motsvarar säkrast det allmänna bästa, att man
gör så, der representationens flertal känner ein ministfer och
representationen i sin helhét icke behöfver frukta att se sin
kontrollerande myndighet öfver honom satt å sido. John Stuart
Mill uttryckte en gång detta i följande oförstälda ordalag. — Det
är intet göra för en talrik representativ församling att affatta
lagar: Lagar kunna aldrig blifva väl gjorda utom af några fä
personer — ofta bäst af endast en. En representativ
församlings uppgift är icke att göra lagarne, utan att se till att de rätta
personerna komma att göra dem, samt att sjelf verka såsom det
organ, genom hvilket nationen lemnar eller vägrar sin stadfestelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
