Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2—3 - »Fru Madeleine Bunge>, af Passepartout
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna intrig, som fyller ut en teateraftonf är dock ej
styckets hufyudsak. Ett karaktärsdrauia är det heller ej, i ty att
ingen karaktärsteckning i dramat förekommer. Vi ha ju sett
dessa marionetter förut mer än en gång — den gode Henrik
undantagen, ty denne har säkert ingen sett, troligen ej p&
scenen och säkerligen aldrig i lifvet. Den faste, i sitt innersta
sårade, abstrakt och storordigt resonnerande mannen — den
pligt-förgätna hustrun, som söker försvara sig med fraser — den
hvitklädda engeln, söt ooh oskuldsfull — den stolta gamla
adelsdamen och den unge viljelöse mannen — alla HL vi hälsa
»välkomna åter — tack för senast!»
Något individuelt drag lär ingen af dem ha. Intet, som
författaren känt. Om psykologisk utveckling är ej att tala.
Nej, fru Madeleine Bunge är till för att sätta en idé under
debatt.
Det är om äktenskapets helgd, författaren vill tala, och det
är egentligen den moderna literaturen, han vill åt, den »usla
literatur», som vill predika sjelfviskhetens rätt gent emot lag,
pligt, moral, religion, samvete, heder m. m., m. m. och som vill
lösa heliga band, dem himlen förenat.
Och för att nå sitt mål har han brukat sin grundliga
kännedom om den franska komedien, dess genomgående åsigter, dess
rättskipning, dess känsla af pligt, heder och moral — samt
äfven dess åsigter om qvinnan såsom upphof till allt ondt, såsom
den der bättre än mannen kan väija sig sjelf — »fast jargonen
går i alldeles motsatt riktning». Han har ur de franska
komedierna tagit sina figurer sådana de gå och stå, ooh derpå har
han skrifvit på affischen »scenen är i Stockholm», hvilket
emellertid är minst sagdt tvifvelaktigt, enär hela stycket igenom intet
enda svenskt drag finnes — utom ett: att dessa aktningsvärda
personer så l^ertinnerligt afsky nya »riktningar» och nya idéer,
och beklaga sig öfver tidens ondska och tiden öfver hufvud
taget. Axels moder talar tydligast ut hvad hon vill, då hon
— den snälla gumman! — tycker att man borde kunna »dansa
genom lifvet med takt och nobless» — något som onekligen
vore ganska nöjsamt, blott baletten kunde bli allmän. Men
tyvärr, fortsätter hon mycket riktigt, tiden är inte sådan! Man
slänger nu hit och dit och det blir felsteg och snedsprång.
I Stockholm! Inbilla oss den som kan, att en svensk man
skulle spela den roll af teatertyrann mot sin hustru, som denne
grefve de Clermont Latour — nej, herr Bunge hette han på
affischen, och skulle ha en så len hartass* gent emot sin frus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
