Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2—3 - Fransk skådespelarkonst på Nya Teatern i Stockholm, några anmärkningar af A. B—m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
handlande personernas inre. I stället för att vara en
ogenomtränglig mask bör tvärtom skådespelaren genom sitt tal och sitt
spel allsidigt belysa, göra fbr åskådaren begripliga och lefvande
de känslor och stämningar som finnas hos personligheterna. I
annat fall blir resultatet lika godt och intrycket detsamma, om
skådespelaren står stilla och tiger, och sufllören blott så mycket
höjer sin röst att han kan höras af publiken.
Bet vore dock jämförelsevis väl om man på våra teatrar
ens finge höra verklig salongs- eller kafé-ton, ty det låge dock
någon natur i det, om än naturen ofta passades in på orätt
plats. Men, om man undantar våra största skådespelare, ty jag
talar här endast om skådespelarkonstens allmänna nivå, hvilken
nivå just bör höjas, så är det ej naturlig, förglös samtalssvenska
man får höra, utan ett entonigt, likformigt deklamerande. Och
kommer detta ej bort från den svenska scenen, kommer också
ovilkorligen vår skådespelarekonst att stanna efter det öfriga
Europas, huru mycket än vår chauvinism må sluta till ögonen
fbr att ej se det.
Vid närmare analys skall man finna, att våra skådespelare
vid sin deklamation öfver hufvud taget ej ha andra resurser än
att genom crescendo och diminucendo uttrycka stegringen och
minskningen af samma känsla. Är en fras väl begynt, säges den från
början till slut — äfven om den räcker flere minuter — med samma
klangfårg i rösten och med samma takt. Talet ger uttryck endast åt
en affekt, väcker derför också blott en likartad stämning hos
åskådaren. Denna samma affekt blir endast då och då intensivare,
och det enda medel för att uttrycka detta skådespelaren känner
är att någon gång tala forte eller fortissimo, låta rösten »ljunga»,
och för att totalintrycket skall bli öfverväldigande placeras detta
helst i slutet af frasen. Kommer så till, att han någon gång vid
rörande scener använder des larmes dans la vom, ett lättköpt
effektmedel, så anser han, att intet mera kan fordras af dramatisk
deklamation.
Klart är, att en dramatisk karaktär, som är stadd i
utveckling eller befinner sig i våldsamma konflikter, måste stå under
inflytande af växlande själsstämningar: den kastas mellan kärlek
och hat, tvekan och beslutsamhet, glädje och sorg, och då förslår
sannerligen ej ett enda tekniskt medel för att framställa allt detta.
Men liksom talet i sin helhet bör ge en spegelbild af hela
detta rika skiftande inre lif, så kan en enda fras inrymma
motsatta själsstämningar, men får då ej uttalas likformigt, utan måste
söka ge ett uttryck just åt själsstämningarnas växling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
