Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2—3 - Fransk skådespelarkonst på Nya Teatern i Stockholm, några anmärkningar af A. B—m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att med talet m&la detta känslo- och stämningslifvets
skiftande färgspel är hvad den iranska skådespelarkonsten
efter9träf-var och för detta ändamål tillgriper den otaliga medel.
Skådespelaren nöjer sig ej med crescendo och diminuendo, ej med »les
larmes dans la voix», utan han använder accelerando och
ritar-dando, han går från det ena tonläget till det andra, han låter
klangfärgen i talet växla och så vidare, och i och med detta följer
han äfven med rösten tankarna och känslorna i alla deras skiftr
ningar.
Jag tror att dessa medel, oaktadt vårt språks monotoni,
äfven kunna och böra användas i svensk deklamation, ty i annat
fall vore den svenska skådespelarkonsten beröfvad ett så
väsentligt medel för sin existens, att jag förmenar, att det vore bäst
att så godt först som sist stänga den dramatiska butiken och
förklara sig bankrutt.
En anmärkning, som kan framställas mot fröken Sjöbergs
deklamation i Furst Zilah, men som är af väsentligt annan natur
än dem jag nu sysselsatt mig med, är, att i hennes tal då och
då insmögo sig för det franska $pi’äket egendomliga tonfall. Detta
var ett fel, men så ursäktligt och lättförklarligt, då metoden ju
först nu pröfvats hos oss och af så ringa betydelse i jämförelse
med de resultat som vunnits i konstnärligt afseende i öfrigt.
Naturligt är att det franska språket har en helt annan oratorisk
accent än det svenska, och man får aldrig glömma, att det är
svenska man talar, men detta utesluter icke, att man, utan att
öfverskrida det svenska språkets naturliga råmärken, kan tillegna
sig det franska deklamationssättet, att, om det är rätt att
skådespelaren genom talet söker tolka själsstämningarnas skiftningar,
och om den franske skådespelaren gör det, och den svenske icke,
då bör den senare lära af den förre.
Emellertid är det sant, att ej alla skådespel framställa
men-niskorna i konfliktrika situationer, utan vissa stycken äro endast
uppfylda af en oskyldig marivaudage. I dessa gäller det endast
att framställa tankarnes, ej känslornas växlingar och der har
deklamationen ej annat än att ange sprången i tankegången, så att
säga tankeantiteserna i motsats mot känsloantiteserna, och det är
sannolikt, att det just är åtskilliga af våra skådespelares
otvifvel-aktiga förmåga i detta afseende, som förskaffat den svenska
skådespelarkonsten dess anseende att så väl spela »fransk komedi».
Vid framställningen af svenska eller i allmänhet
skandinaviska karaktärer kan åter deklamationen ej bli så växlande som
vid framställningen af typer från lättrörligare folk, ty dels äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
