Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2—3 - Om Norges betvingande 1814, af C. E. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anker fick ett afgiordt nej, och depatationen, som, trots ett
deremot riktadt förbud, lyckats komma in i London, blef helt
skymfligt arresterad och förvisad från landet. Engelska ministéren
stod fast vid sina förbindelser, Orlows små intriger kunde icke
rubba czarens vänskap för Sverige, och de andra båda makterna
voro lika bestämda.
Allt det tal, som norrmännen både då och sedermera fört
om faran för Sverige af en ändring i åsigter hos de allierade är
idel löst prat, utan sannt innehåll, likasom deras påstående om
kronprinsens och Sveriges rädsla för det svåra motstånd, som
Norge skulle göra. Detta veta de också ganska väl, fastän
det ligger i deras* intresse att skjuta dessa påståenden
framför sig till stöd för sina anspråk på en likställighet i rättigheter
för hvilken de icke vilja åtaga sig motsvarande skyldigheter.
Nej, grunden till kronprinsens medgörlighet var af helt annan art.
Carl Johan, som i följd af sin endast åt militärlifvet
eg-nade uppfostran, saknade nödiga statsmannainsigter, såg icke
någon fara i upprättandet af ett statsförbund, i stället för en
helstat, då detsamma i allt fall hade ett enda öfverhufvud, som,
efter den erfarenhet napoleonska tiden gifvit honom, kunde, när
han så funne för godt, omgöra sakerna. Derjemte hade han,
sedan unga år, en viss sympati för frihet och nationalitetens
ratt; han kände sig bunden af de löften och proklamationer,
som straxt efter Kielfreden afgifvits angående Norges
konstitutionella frihet, och framför allt lät han uppskrämma sig af
få-kunniga vänners intalanden om faran af ett omslag vid
Wieu-kongressen till förmån för konungen af Danmark (således icke
till förmån för Norge), och emot honom, uppkomlingen, samt af
en hvälfning i Sverige, der Prins Christian en tid hoppades
blifva tronföljare, med Norge till hemgift. Personer, som lida af
en sådan skuggrädsla, som den hvarigenom Carl Johan och, efter
hvad man påstår, äfven andra af hans ätt utmärkt sig, hafva icke
behof af någon faktisk grund eller något visst mera gällande
motiv för sin fruktan; några bref från ett par gamla
fruntimmer (såsom t. ex. fruarna Stael och Pappenheim) som tala till
den personliga känslan och göra sig vigtiga medelst förtroliga
upplysningar, som kanske innefatta idel fantasier, kunna i en
orolig tidpunkt väga mera än de mest välgrundade skäl och
betänkligheter. Carl Johan var tyvärr icke svensk, och han
leddes ofta i sina handlingar af egoism. Besittningen af en
särskild krona torde väl ha tilltalat honom mera än svenska statens
förstärkande med ett norskt lydland, och han afslog också det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
