Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2—3 - Om Norges betvingande 1814, af C. E. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
införlifvande med Sverige af Throndhiems län, som blef honom
af österrikiska sändebudet föreslaget. Dette lön innefattade
likväl då till arealen ungefär halfva Norge, och om han beslutat
sig för detta .förslag, som med lätthet kunnat realiseras, hade
vinsten deraf för Sverige varit ojemförligt mycket större än den
af den bedröfligt illa organiserade föreningen med hela Norge.
Efter de faktiska bevis vi nu framlagt, torde det för hvaije
opartisk läsare vara klart att allt hr Winter-Hjelms ordande om
Norges förmåga att motstå svenska vapnen ur 1814 samt om
nödtvånget för Sverige att, likasom Norge, antaga hvilka rillcor som
helst m. m. Ur grundfalskt. Det är icke sä man skrifver en
historia, hvars alla detaljer så lätt kunna kontrolleras; och det
är en tillfredsställelse att kunna säga, det icke alla norrmän (se
t. ex. Dunker, Aall och Blom) tro sig kunna med dylikt tomt
skryt afftirda denna vigtiga tidpunkt eller anse sig frikallade från
alla förbindelser och all tacksamhetsskuld till svenskarne.
Ingen förtänker våra grannar att de finna det oangenämt
att nödgas erkänna, huru de år 1814 lågo under både i milit&riskt
afseende och i materiella resurser; men då deras folknumerär
förhöll sig till Sveriges såsom 1 till 3, ligger deruti ingen skam;
och det är dem långt mindre värdigt att förvrida historien, för
att kunna frigöra sig från förpligtelser, som hvaije annan nation
skulle frivilligt erkänna och åtaga sig.
Hr W. söker bestrida en annan svensk författares yttrande
att det var -först när allt motstånd vidare syntes omöjligt, som
stortinget antog föreningen, förmenande detsamma blott vara
»delvis sanning, för så vidt det angår personalunionen, och ej
sanning med afseende å vilkoren». Men allt detta är falskt,
såsom hvar och en vet, och förf. behöfver, för att inse detta, blott
erinra sig att, sedan de svenska kommissarierne framlagt sina
fordringar och förslag, hvilka innehöllo föreningens vilkor, så motsatte
sig stortingets flertal, i följd af sin okunnighet om landets tillstånd
och sin ovilja mot Sverige, föreningen ända till dess Carl Johan
kategoriskt förklarade att, om de icke den 20 Oktober, sista
stille-ståndsdagen, hade antagit föreningen, skulle han återkalla den
hemtågande svenska armén. Det var således påminnelsen om
denna armé och det än mera än förut »ödeläggande krig», vid
uttömda l^jelpkällor, såsom Treschow erinrade, som bragte
norrmännen till att den föreskrifna dagen antaga föreningen. Man
behöfver också blott läsa den norska grundlagen och riksakten,
för att inse, huru, trots den sällsporda eftergifvenhet från Sverige,
som deri röjes, detta senares öfvermakt och principala ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
