Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2—3 - Frans Hedberg: ”Svenska Operasångare”, anmäld af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gande Oedip kungligt, kan ju ej annat än ha varit rätt. Men
nu är olyckan den att det alla ej var öedip, K. vid detta
till-fålle utförde, utan titelrolen i operetten Fiskaren, en af dätidena
mera omtyckta lyriaka verk inom den lättare genren. Det är
det som gör akilnaden aå stor.
Bland de artister, aom i århundradets första qvartal
uppehöll o svenska operan, saknar man fru Sevelin, Sverigea första
koloratursångerska, skaparinnan på svensk scen af så betydande
partier som Mozarts Elvira och Nattens drottning, Webers Agatha,
Roaainia Rosina m. fl. Äfven systrarna Wässelius äro väl
nonchalant behandlade. Den äldre upprätthöll dook under närmare
tjugu år den stora repertoiren och stäldes äfven som
oratoriesån-gerska ganska högt. Geijer uttalar sig bland andra om henne i
berömmande ordalag. Och systern — gift fru Casagli — var
den första svenska sångerska, som gjort uppseende i utlandet, och
hennes Cendrillon i Rossinis opera, Elizetta i Cinarosas
Matri-monio segreta stäldes särdeles högt af den utländska kritiken.
Angående Henriette Widerberg, hvjirs enskilda lif visserligen ej
var exemplariskt, ifcller hr H. dock något hårda omdömeq. Den
»ödmjukhet» i medgången, som hr H. beröfvar henne, hindrade
sångerskan ej att afslå flera ganska hedrande, ja t. o. m. lysande
partier, att vara en god och oförarglig kamrat (hvilket deremot
ej fru Enbom, hennes antagonist i den bekanta Figaro-skandalen,
var) och att utveckla en välgörenhet, som var mera omfattande
än högljudd. Men en äkta konstnärssjäl — glad, munter,
obekymrad tog hon dagen som den kom, gaf ut med ena handen
hvad hon fick i den andra — och då olyckans dar kommo —
dÄ stod hon der, ensam, öfvergifven, ja för den som närmare
känner till saken underligt öfvergifven just af personer, hos
hvilka tacksamhetens dygd tycktes vara allt annat än klart
uppfattad. Detta är emellertid privatsaker, men då hr H. gifvit
sig in på det gebitet, måste man ju ock möta honom der.
Jenny Lind är bokens första större artistbiografi. Den är
hvad »konstkritiken» beträffar hållen i superlativus och ofta nog med
skäl. Men någon tydlig och påtaglig konstnärsbild af den stora
sångerskan får man trots all flödande entusiasm lika litet som
af hr H:s öfriga kostnärer, lyriska som dramatiska. Hr H.
be-skrifver snarare en rol i dess olika hufvudstadier än artisten,
den utfarande deruti. Det är det, som är olyckan i dessa hr
H:8 afhandlingar. Det som nu sägs om Jenny Linds Norma,
måste sägas om hvarje Norma; det är så allmänt hållet att det
kan tillämpas på Pauline Viardots eller Tietjens Nonna lika så väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
