Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Stockholms dramatiska scener, öfversigt af Passepartout
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«
Om spelsättet vid våra teatrar kunde ett och annat
vara att säga, som hittills ej blifvit sagdt. Men dertill är
det ej utrymme nu, — endast några reflexioner om de
stycken, som falla inom denna revys område.
Naturligtvis har man skäl att fordra, att här i landet
svenska stycken skola spelas bäst af alla slags stycken.
För en tid sedan ansågs vår förnämsta scen såsom snarare
fransk än svensk. Grunden för denna åsigt betviflades
visserligen af en och annan i tysthet, ty i Paris spelades dock
ej alldeles på samma sätt som vid Lilla Trädgårdsgatan,
äfven om en eller två af de våra rönt starkt intryck från
Moliéres hus och här infört någon tradition derifrån.
Man måtte väl kunna spela bra, fast man ej rör armar
och ben och mun så som fransmännen lära sig på sitt
kon-8ervatorium!
Hur det nu var med den saken, inte spelar man franskt
nu. Jag vet inte, om fröken Björkegren såg Denise under
sin utrikestur, — inte imitefar hon åtminstone. Och om
än fröken Sjöberg lärt sig nyansera sin roll i Furst Zilah,
inte påminde hon stort om Jane Hading för det
Och de andra i Denise uppträdande! Ja herr
Fredriksson betonade det franska’ hos Thouvenin såväl som hos
Pontferrand. Men de öfriga! De flesta hade gjort
karak-tariska figurer, men inte voro de fransmän mera än de voro
svenskar, — herr Thegerströms gamla strama soldattyp, herr
Elmlunds hederlige fabrikör, herr Palmes unge grefve, herr
Hartmans vidlyftige snobb och äfven fru H. Kinmanssons
präktiga mamma, som sedan blifvit dubblerad af fru
Lindström, hvars spelsätt knappast drar tanken till Moliéres hus.
Det franska draget var lika litet framträdande, som den
tyska karaktären framträder i tyska stycken.
Jag mins, när jag såg Profpilen, hur förvånad jag blef
öfver att på balen — i tredje akten vill jag minnas — få
se herr Koos komma in, klädd i preussisk officersuniform.
»Hå tusau, ä* vi i Tyskland?» Det hade jag ej kommit
att tänka på förr, så föga framträdde den tyska prägeln
hos de uppträdande.
Och det är ofta så. Man tycker likväl att det för
skådespelaren borde vara intressant att skapa typer från
olika länder — myndiga tyskar, energiska, nervösa små
parisare, säkra franska landtmän, kjöbenhavnsgrossörer.
Man förvånar 6ig öfver att den yttre menniskan ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
