Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Stockholms dramatiska scener, öfversigt af Passepartout
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blir framställningen så äfven. En skådespelare kån göra
mycket af litet, då lägger han till af sitt eget — och det är
godt och väl för författaren att så händer. Men denne bör
veta att det till en dryg del beror på honom sjelf hur hans
figurer komma att spelas.
Äf öfriga svenska typer, Dramatiska teatern bjudit oss
på sista .tiden, stå väl främst fru Helfrid Kinmanssons och
fröken Ahlanders båda präktiga gummor i Det satt en
fogel på lindeqvist samt den sistnämdas madam Rask i
Ensam« Gummorna i herr Lundqvists proverb tillhöra
dessa roller, som en hvar erfaren skådespelerska kan utföra
och bör kunna utföra bra. Bättre finge man väl ingenstä»
des se dem än här i firman Kinmanssons & Ahlanders
skepnader. »Raskan» bildar i kraftfull realism ett motstycke
till fru Engelbrechts utmärkta Svea i Hur man gör godt
Hur det är och hvad som än säges om »onödig och stötande
realism», så står det likväl fast, att det är just dessa
lifs-lefvande figurer,* låt vara tagna från kyffet eller från gatan
men tolkade med konstnärlig urskiljning, att det just är
dessa figurer, som skarpast bränna sig in i vårt minne.
Och realismen, när den ej missbrukas, är dock en
herr-lig sak.
På tal om »svenska typer> så få vi ej glömma herr
Holmquists celebre Lundström, som nog är nationel på sitt
vis. Denna Lundström kunde godt påpekas såsom ett
mönster för hur en buffaroll bör uppfattas, om det ej vore
farligt att uppställa mönster för något dylikt, då hvaije
skådespelares individualitet naturligtvis ger honom klafven till
uppfattningen af den roll, han skall spela. Herr Holmquists
Lundström bredde en ton af oförargelighet under figuren, han
mildrade det som kunde göra fyllkajan obehaglig, gjorde
honom till den älskvärdaste slarf bland alla landsstrykare.
Det var mera äkta konstnärsskap, mera humor i herr
Holmquists blonde Lundström än i den snusige Lundström
herr Holmquist visade på Ladugårdslandsteatern för några
år sedan, den vinter, då Zetterholmska sällskapet spelade
så väl der som på söder — och ändå hade han ej låtit
något af typens traditionella drag gå förloradt
Herr Hodells klassiska folkpjes var inöfvad på Nya
teatern »i förbifarten», kan man säga, mellan det andra
stycken repeterades for brinnande lifvet Birollerna kunde
ej besättas af teaterns bästa krafter, föga underligt således
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
