Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Det unga Sveriees senaste vitterhetsprodukt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tydda orätten ftr begången. Men det finnes ett stycke i Erik Granes
slutbref, som, i fall man utdrager dess konseqvenser, står i strid
med hela bokens syfte i öfrigt. Det är följande sida, der Erik
Grane omtalar sitt förflutna lif för sin ffestmö:
»Och jag kom till henne och darrade på målet och sa’, att
mitt lif nog inte hade varit i alla stycken — hm! — rent, och att
det var min största sorg, nu, när jag älskade henne.
Sanningen att säga, så var det en missräkning för mig, att
hon inte blef arg ellec sårad. Hon hvarken grät eller stälde till
spektakel, utan hon sa’ bara att det var lika när med alla
karlar. Och mig kunde hon tro om litet af hvarje, sa’ hon.
Jag frågade henne, om det inte pinade henne.
— Néj, sa’ hon. Jag känner ingen svartsjuka mot det
förgångna.
Ja, det var inte heller det jag menade. Svartsjuka. Inte kan
man vara svartsiuk på så’nt. Nej, men indignation, förtrytelse.
Då slog hon armarne om halsen på mig och sade:
— Hvad vill du, att jag skall göra? Skall jag skilja mig
ifrån dig som i romaner och pjeser, derför att du har fel ? Eller
skall jag spela komedi med dig och ställa mig oförsonlig, faat
jag vet, att jag aldrig kan lefva utan dig, vet jag.
Sedan den stunden har jag aldrig försökt väcka hennes
indignation emot mig.» —
De qvinnor, som så upptaga en dylik bekännelse, äro icke
de, som kunna medverka att lösa de egentliga
utvecklingsuppgifterna inom äktenskapet. De kunna kanske l\jelpa sina män »att
bära hvardagslifvet utan att förkrympas». Men sitt (Jjupaste och
heligaste inflytande som qvinnor skola de knappast utöfva.
Det är nämligen det finaste i mannens natur, som känner
missräkning öfver att, vid en bekännelse som den ofvan anförda,
ej ha vållat den älskade någon smärta. En sådan smärta är
pånyttfödelse för honom, för henne invigningen till allvaret i deras
samlif. Det är mot sitt eget bästa medvetande, som Erik Grane
skämtar bort denna missräkning. Lika visst som afgörandet
är sundt — nämligen att två menniskor, som älska hvarandra
icke skola skiljas åt, emedan de »ha fel» — lika visst är, att
en qvinna, för hvilken icke plågan af dylika meddelanden är
intensiv, ej kan utöfva stort välde öfver de omständigheter af
hvilka det framdeles kommer att bero, om mannen uppfattar
deras äktenskap som engifte eller gör det till månggifte. Hvem
kan glömma hvad fru Edgren i detta afseende sagt qvinnorna
i * Sanna qvinnor», och hvem kan jäfva lifssanningen i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
