Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Poetiska blänkare - I. Apologi för en misskänd storhet, af Jean Richepin (öfvers. af H. A. R.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
opålitlige och nyckfulle Zeus Kronion, israeliternas grymme
och blodtörstige Jahve, presternas och de ortodoxes Gud,
religionsförföljelsernas och härarnes, hämdens Gud, han, som
kräfver straff för fädrens missgerningar på barnen allt intill
tredje och fjerde led och i nyckfull harm belägger timliga
förseelser med eviga straff, han, som skapade menniskan
med de anlag han se’n fördömer, de kristna som de icke
kristna mytologiernas Gud, — att, säga vi, låta honom
representera det onda, Prometeus åter, Satan, Lucifer,
Ljus-bringaren, den i kampen mot Adonai besegrade
morgon-stjernans furste, det goda. Det har Byron gjort i Cain,
Almqvist i Ormuzd och Ahriman, Carducci i sin ofvan
nämda hymn, Strindberg i efterspelet till Mäster Olof,
Viktor Rydberg i Prometeus och Ahasverus och nu senast
Richepin här i sin »Apologie du Diablo. I Tyskland
har åter samma rörelse i Jordans roman »Die Sebalds» fatt
ett i viss mån annat uttryck. Der har nämligen
Ljusbrin-garen, representanten for friheten, upplysningen och
framåtskridandet, kulturen med ett ord, betecknats med namnet
den återkomne Kristus (liksom ju ock Strindberg låter
Kristus vara den s. k. onda och ej den s. k. goda maktens
son). Hos alla är dock denne Kristus, Lucifer, Satan eller
hvad han nu hvar särskild gång kallas identifierad med
det i humanitet, civilisation och frihetskärlek
framåtsträf-vande, från auktoritetstron och de positiva religionsformerna
sig emanciperande menniskoslägtet, är så att säga dess
inkarnation, dess idé.
I uttrycken är Richepin väl den hänsynslösaste af alla
de uppräknade skalderna, men han är kanske ock den,
hvars dikt besitter den mest lidelsefulla kraften. De som
möjligen stöta sig pa poemets första rad, skola vid en
fortsatt läsning finna att ett högre och renare gudsbegrepp
ingalunda är för förf. främmande, fastän eller kanske
rättare sagdt just derför att han ej kan förlika sig med den
af teologerna efter menniskans beläte skapade guden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
