Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Poetiska blänkare - I. Apologi för en misskänd storhet, af Jean Richepin (öfvers. af H. A. R.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och när till hennes bröst dig tvenne armar sluta,
Der du af lust kan dö emellan hennes knän,
Af afund tärs er Gud, att fröjderna ni njuta
Ej nå till honom hän.
Och allt jag lofvat er jag gifvit, njutning, löjen,
Allt, kärlek, skämt och skratt från nyfödd barnamun,
De heta kyssars glöd, de långa famntags nöjen,
Hvarenda lycklig stund.
Jag har tillintetgjort hvar straffdom domarn tände;
Han ville slägtets död, till intet halp hans kraft,
Utur den vattuflod, som han kring jorden sände,
Jag utdrog drufvans saft.
Gud i okunnighet och natt er ville sänka,
Den glada konst jag gett och kunskap alvarsam,
Och för min andes fläkt uppfinningarna blänka
Ur slumpens blommor fram.
Jag elden gifvit er, som mörkret lagar skrifvit,
Guld, jern och arbetskraft hos tämda vilddjurs flock,
Jag språkets ord och ljud med gifmild hand er gifvit
Och språkets tecken ock.
Förgäfve^ kring er stig Gud dimmors töcken hopat
Och en olöslig knut snott hop på tankens band,
Jag knutarne har löst, jag dimman fjerran sopat
Med solljusmägtig hand.
Den vise, forskaren och skaldens kraft, den höga,
Allt som med siarmagt hvar dunkel gåta tvang
Jag gifvit er, min är hvar blixt i deras öga
Och deras stämmas klang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
