Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Poetiska blänkare - I. Apologi för en misskänd storhet, af Jean Richepin (öfvers. af H. A. R.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min är den röst, som stark i tidens oro dånat,
Mitt hvarje snilles ljus, som ni ett dårligt nämt,
Min Kains gerning var, min, hans som ljuset rånat
Med ett prometeiskt skämt.
Jag Epikurus var, jag Job och Galilei,
Mitt Keplers, Newtons verk och Voltas, Fultons, allt.
Och Gutenbergs, der stolt det ord ni sagt ni se i
Bevingad, ny gestalt.
Tack vare mig ni ha naturens krafter tvingat
Och hennes gåtor löst med edra maktspråks bud,
Till hennes, hennes kung ni hafva upp er svingat,
Till hennes kung, nej Gud!
Ni ha er ingång sprängt i bergens jättesköte,
Ni hafvets rymder mätt och stolta städer byggt,
Ja, hvart er dröm sig sträckt, dock verklighet till möte
^Har gått dess djerfva flygt.
Hvart ett mysterium uti er tjenst sig gifver,
Allt ödmjukt böjer sig for eder viljas lag,
Er tankes budskap nu den snabba blixten skrifver,
Er lyder åskans slag.
Ännu en tid, och ni på luftens ljusa vågor
Med edra kölar fram i segerbanor gå,
Och ifrån högrest mast den klara blixtens lågor
Som vimpel synas slå.
Gud krossat mig, åhja! Men trots hans makt och ränker
Med eller mot hans bud jag har fört er i hamn.
Den Onde kallas jag. Den onde dock, jag tänker,
» Ej stulit har sitt namn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
