Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Anders Fryxell och hans Berättelser ur svenska historien, af professorn vid Helsingfors universitet E. G. Palmén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilken man hellre än om Karl XII kunde sjunga »Han kunde
icke vika, blott falla kunde han».
I många afseenden stod Fryxell på annan botten än
Sveriges allmänhet. Främst må härvidlag nåmnas
Utilitarismens eller den praktiska nyttans ståndpunkt, hvilken hos
honom oskiljaktigt sammanvuxit med en sträng
sedlighetskänsla; dessa åsigter stötte nationalstoltheten och beundrarne
af krigsäran. Men då han derjemte framstälde sina tankar
rörande den inre historiens frågor, särdeles om
konunga-dömets, aristokratiens och folkets ömsesidiga ställning, kom
han att mot sin vilja närma sig tidens brännande frågor, från
hvilka han annars hållit sig fjerran genom att t. ex. bestämdt
neka att blifva riksdagsman. Må vi granska hvardera
synpunkten särskildt
I den mån han gjort bekantskap med sina källor
hade Fryxell kommit till den öfvertygelse, hvilken hos honom
år for år vann i styrka, att den förgångna tidens händelser
blifvit orätt framstälda, än till någon herskares, än till sjelfva
folkets berömmelse. Den s. k. Götiska skolan, annars
för-tjenstfull, hade enligt hans tanke i detta afseende verkat
skadligt genom att uppegga nationalstoltheten. Man hade
vant sig vid att beundra snillet och hjeltemodet, utan
att undersöka huruvida de ländt folket till båtnad och
framför allt, om de haft sant sedligt värde. Detta sätt att
bedöma är en qvarlefva af bedendomen, anmärker Fryxell
med stort skäl; de sedliga pligterna äro ju enligt Kristi
lära lika för alla menniskor, oberoende af stånd och yttre
ställning. Af sina föräldrar hade han redan i barndomen lärt
sig att förakta eröfrarens sjelfviska planer och till system hade
han såsom fullvuxen utbildat sin afsky emot det smidiga
och böjliga rättsbegrepp, enligt hvilket det i politiska
lifvet förträffligt går för sig hvad som afgjordt i det enskilda
lifvet skulle vara lågt och klandervärdt Hvarken för
jordens store eller ens för eget folk kunde Fryxell göra
undantag från det han annars ansåg vara rätt, ehuru han nog
insåg, att mången beundrad och för Sverige nyttig hjeltedat,
mången afgudad hjelte sålunda komme att förlora något af
sin glans. »Skalderna må gerna försköna sitt lands historia,
Tegnér i Svea, Geijer i Manhem, Beskow i Sveriges Anor»
yttrar Fryxell i anledning häraf. »Men häfdatecknaren skall
skrifva sanning. Hans fosterlandskärlek kan dock vara
lika vc *m. Den röjer sig omisskänneligt i den förtjusning,
Ur Da ra Krönika. VI. 6—7 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
